Värderade talman
Riksdagen står idag inför en tudelad frågeställning, där vi förväntas ta ställning till regeringens sysselsättningspolitik, men också, något exceptionellt, ta ställning till om regeringen ska fortsätta beredningen av ett av sina lagförslag.
Gällande regeringens sysselsättningspolitik, låt mig genast säga att det är mycket positivt att allt fler i Finland har fått jobb. Också regeringen förtjänar ett tack här, även om det framför allt beror på den gynnsamma ekonomiska utvecklingen globalt. Samtidigt måste vi i Finland vara betydligt mer ambitiösa. Vi behöver fler nya arbetsplatser, vi behöver fler ute i arbetslivet. Finlands sysselsättningsgrad måste höjas till minst 75, helst till 80 procent som i våra nordiska grannländer. Det är en förutsättning för att vi ska kunna, inte bara bevara, utan även utveckla vårt nordiska välfärdssamhälle. Eller som vi i SFP brukar säga, kakan måste bakas innan den kan fördelas.
Hur skapar vi fler arbetsplatser i Finland? Svaret är enkelt, vi behöver strukturella reformer på arbetsmarknaden, vi behöver t.ex. mer flexibilitet. Här har regeringen misslyckat. Ett av de viktigaste reformbehoven gäller familjeledigheter. SFP har redan länge föreslagit en omfattande reform av familjepolitiken. I den ingår en reform av familjeledigheterna i enlighet med 6+6+6-modellen, en reform av hemvårdsstödet och fyra timmar avgiftsfri småbarnspedagogik per dag för varje barn som har fyllt tre år. Reformen behövs för att förbättra jämställdheten i arbetslivet men även för att göra det lättare att få och ta emot arbete.
Trots att saken är mycket allvarlig känns det idag på något sätt komiskt att reformen av familjeledigheterna inte har framskridit. Reformen backades upp av arbetsmarknadsorganisationerna, såväl Södra kajen som Hagnäs. Reformen backades upp av i praktiken hela oppositionen. Varför framskred denna nödvändiga reform inte? Den stoppades av att den politiska viljan hos regeringspartierna saknades. Regeringen har alltså inte betraktat reformen av familjeledigheterna som något viktigt, någon annan förklaring finns det inte.
De nya arbetsplatserna uppstår i små och medelstora företag. SFP anser att lokala avtal borde möjliggöras i en större omfattning. Det skulle göra det lättare för mindre företag att anställa nya arbetstagare. Vi behöver en ny diskussionskultur på arbetsplatser där arbetsgivaren och arbetstagaren genom diskussion hittar de bästa lösningarna. Jag tror att företagen har en beredskap till en genuin dialog. Trots att det på riksnivån ibland ter sig mycket svårt.
Ärade talman
När vi talar om arbetslivet är det viktigt att poängtera att en bättre arbetshälsa skulle kunna spara samhället miljarder samtidigt som det skulle förbättra vardagen för väldigt många, arbetande finländare. Därför är det förvånande att det endast är vi i SFP som konsekvent efterlyst ett nationellt program för bättre arbetshälsa.
På tal om sysselsättning och företagsamhet kan man inte heller låta bli att nämna beskattningen. SFP:s linje har inte ändrats – beskattningen ska uppmuntra till arbete och företagsamhet. Arbete ska beskattas lindrigare såsom till exempel OECD har konstaterat. Även företagsbeskattningen ska hållas på en konkurrenskraftig nivå.
Ärade talman
Den andra delen av statsrådets meddelande gäller frågan, ifall riksdagen anser att regeringen ska fortsätta eller avbryta beredningen av lagen som gäller uppsägning av arbetstagare vid mindre företag. Förfarandet är synnerligen märkligt eftersom riksdagen, och särskilt vi i oppositionen inte deltar i beredningen av detta lagförslag. Därför har vi inte heller insyn i lagförslagets innehåll. Vi kommer därför inte att ta ställning till själva lagförslaget innan det i normal ordning kommer som regeringsproposition till riksdagen och då vill vi i så fall bl.a. höra vad grundlagsutskottet anser om förslagets förenlighet med grundlagen och internationella avtal. Förutsatt alltså att förslaget överhuvudtaget ges.
SFP anser att det är ytterst viktigt att man främjar verksamhetsförutsättningarna för små och medelstora företag. Det är också klart att det är riksdagen som stiftar lagarna i Finland. Samtidigt är det också klart att någonting har gått mycket snett då läget på arbetsmarknaden har nått denna punkt. Det verkar som om förtroendet mellan regeringen och fackföreningsrörelsen skulle saknas helt. I stället för att föra en genuin dialog riktar parterna sina åtgärder mot varandra. Det finns skäl att ifrågasätta huruvida detta förfarande som regeringen nu har valt kan lösa tvisten. Regeringen ska titta sig själv i spegeln och fråga varför man överhuvudtaget har hamnat i denna situation. Har regeringen främjat dialogen på arbetsmarknaden på bästa möjliga sätt? Utifrån den rådande situationen torde svaret vara tydligt.
Men få gräl uppstår eller eskaleras enbart på åtgärd av den ena parten. I rättvisans namn ska även arbetsmarknadsorganisationerna titta sig själv i spegeln. Hur fungerar intressebevakningen om man snabbt tar till det allra kraftigaste vapnet, dvs. strejken? Även fackföreningsrörelsen har ett stort ansvar när det gäller att utveckla arbetslivet.
Besinningen är ofta en dygn, även nu. Alla parter borde inse att det sista som vi behöver nu när den ekonomiska tillväxten äntligen har tagit fart är en strejkvåg eller andra störningar på arbetsmarknaden. SFP vädjar till alla parter i lika hög grad. Sluta gräla, sluta strida och glöm prestigefrågorna! Återvänd till förhandlingsbordet, för en genuin dialog och uppnå en försonlig lösning! Det ligger i Finlands intressen.
