Värderade talman,
När det gäller statens ägarstyrningspolitik kan man mycket komprimerat sammanfatta Svenska riksdagsgruppens grundlinje såhär: Det ska inte vara ett självändamål att äga – men det ska heller inte vara ett självändmål att sälja.
Varje försäljning av statens egendom måste kunna motiveras på ett vettigt sätt. Och framför allt: Den kritiska nyckelfrågan är hur försäljningsinkomsterna används.
Statsminister Sipiläs mål är en effektiverad kapitalanvändning och att genom en aktiv hantering av statens egendom få till stånd ny ekonomisk aktivitet – ”tase töihin”. Det kan anses vara bra, om detta görs långsiktigt och strategiskt.
Principerna för hur staten sköter sin egendom ska fördomslöst kunna ses över. Det faktum att egendomen är stor – totalvärdet på de bolag staten äger i relation till bruttonationalprodukten är störst i Finland i hela Europa – gör att det krävs en stor vishet och klara principer om hur egendomen förvaltas.
Statsministern förnekar att det nya utvecklingsbolag som ska grundas har som huvuduppgift att trimma bolagen i försäljningsskick.
Statsministern ber ändå i sin upplysning om fullmakter att minska statens ägande i vissa bolag. För Svenska riksdagsgruppen är det inte ett problem om ägarandelen i exempelvis Altia eller Raskone minskas. Men det borde ske så att de friställda medlen omplaceras för att ge minst lika god avkastning som tidigare.
Problemet är att regeringen behöver pengarna för tidsbundna projekt. Sipilä behöver dem för sina spetsprojekt – vägar, järnvägar, utbildning, digitalisering och bioprojekt – som under åren 2016–2018 kräver finansiering för omkring 1,6 miljarder euro. Då dessa pengar ska tas från försäljningen och avkastningen av statsegendom kan man undra om det verkligen går att tala om långsiktighet.
Det blir tvärtom att på kort sikt lappa luckor i statens budgetekonomi. Den sortens ägarstyrningspolitik vill vi för vår del varna för. Staten borde inte sälja bort sin egendom för att finansiera tidsbundna spetsprojekt.
Värderade talman,
Vi noterar några plus i marginalen:
Det är bra att man söker större långsiktighet i ägarpolitiken genom att tillsätta en parlamentarisk delegation. Genom en parlamentarisk förankrad politik söker man kontinuitet som sträcker sig över valperioderna. Det får ändå inte bli oklart vad som är det parlamentariska arbetets roll. Det måste klart framgå var gränsen går mellan politiskt ansvar och oegentlig inblandning i affärsverksamheten.
Här finns det orsak att vara tydlig och särskilja vad man menar. Att man i ägarstyrningen förutsätter samhällsamsvar av de statsägda bolagen är förstås inte en uppmaning till politisk inblandning i bolagens verksamhet. Rent generellt kan man säga att staten ska akta sig för att ingripa i bolagens verksamhet.
Det finns flera exempel från vår närhistoria där denna princip har varit dunkel. Exempelvis att tidigare regeringars ministrar dragits med i Talvivaara-soppan.
Det finns skäl att ställa många helt konkreta frågor och förtydliga spelreglerna. En vital fråga är: För vad är staten som ägare politiskt ansvarig och för vad enbart ekonomiskt? En lika väsentlig fråga är hur man ska försäkra sig om att man inte blandar sig i affärsverksamhet med politiska motiv?
Under min egen tid som minister i ekonomisk-politiska ministerutskottet fann jag ansvarsfördelningen gällande Solidium högst oklar. Å ena sidan har Solidium placeraransvaret, å andra sidan kräver man ägarstyrning av politikerna. Här efterlyser vi större tydlighet. Antingen borde Solidiums beslut enbart komma till kännedom till ministerutskottet, eller också ber man minsterutskottet dra upp de stora riktlinjerna som Solidium sedan är skyldigt att följa.
Värderade talman,
Det lönar sig inte för staten att avstå från sitt strategiska ägande. Försörjningen, försvarets behov, samhällets grundfunktioner och folkhälsan är tunga skäl som motiverar ett strategiskt ägande.
I statsministerns upplysning betonas att samhällsansvar är en grundläggande värdering för de statsägda bolagen. Till det kan man säga: fattas bara annat, då samhällsansvar har blivit en viktig värdering som numera oftare än förr lyfts fram också i den privata businessvärlden.
Det är bra att statsministern för en öppen dialog om ägarpolitiken – det är något som vi har efterlyst. Nu hoppas vi på en lika öppen dialog här i riksdagen om hur de friställda pengarna ska användas.
