Oppositionens fjärde interpellation om sysselsättningen och tryggandet av välfärdstjänsterna bjuder på få nyheter. För tre veckor sedan efterlyste samlingspartiet ändå en rad åtgärder som regeringen redan hunnit skrivit in i budgetpropositionen. Idag har oppositionspartierna mest domedagsprofetior att erbjuda.

Flera kommuner har hamnat i en svår ekonomisk situation. Det är ett faktum vi inte kommer ifrån. Men trots det är det svårt att svälja oppositionens grova slutledningar med hull och hår. Då oppositionen säger att kommunerna har svårt att planera sin egen ekonomi är det skäl att minnas att detta år är första året då kommunerna kunnat uppgöra sin budget med kännedom om hur mycket statsandelar de får. Dessutom har regeringen infört en så kallad basservicebudgetering som på kommunalt håll har mottagits med tacksamhet för att det gör budgeteringen mer överskådlig.
I regeringens budgetförslag finns inga nya uppgifter som skulle falla på kommunernas ansvar. Däremot ökar regeringen stödet till kommunerna med 250 miljoner euro. Utöver det har regeringspartierna fattat beslut om att öka kommunernas andel av samfundsskatten från 19 till 22 procent som kompensation för skattesänkningen som träder ikraft vid årsskiftet. Höjningen är viktig, för då kommunernas egenfinansiering ökar, stärks också kommunernas möjligheter att styra sin egen eko-nomi.

Förhållandet mellan stat och kommun är komplicerat på många sätt. Kommunerna har självbestämmanderätt men ändå är de beroende av ekonomiskt stöd av staten. Det statliga stödet delas ut enligt sektorområden, men staten har inte möjlighet att kräva att pengarna används till just det de var ämnade för. Svenska riksdagsgruppen är villig att diskutera en ökad öronmärkning av statsmedel för att t.ex. trygga att ökade anslag för barn och ungas psykvård inte går till att bygga en ishall.

Svenska riksdagsgruppen har i flera år aktualiserat de ekonomiska problem som många större städer och tillväxtkommuner befinner sig i. Det är visserligen rättvist att rika kommuner hjälper de svaga, men det kan inte ske till vilket pris som helst. Till exempel landets huvudstad har hamnat i en situation där staden inte kan förbättra sin ekonomi genom att höja skattöret eftersom de extra intäkterna till stor del överförs till andra kommuner genom utjämningen. Det är alltså hög tid att finjustera vårt statsandelssystem.

Finland har idag 444 kommuner. 88 av dessa har mindre än 2000 invånare. Det är omöjligt att räkna ut vad den optimala storleken på en kommun är. Men det är klart, att i en kommun som år efter år tappar unga arbetsföra invånare och lider av ett kroniskt ekonomiskt underskott så bör beslutsfattarna se efter nya lösningar.
I våra kustkommuner har vi både positiva och mindre positiva erfarenheter av kommunsamman-slagningar. Jag vill nämna min egen hemkommun Pedersöre där tre kommuner gick samman år 1977. Trots att samarbetet inleddes knaggligt tror jag att vi idag är starkare på alla plan än om vi hade sagt nej till samarbete. Det samma kan sägas om Borgå som idag ses som den självklara dynamon för hela Östnyland.
Enbart viljan att städa upp sina bokslut räcker inte till för att genomföra en lyckad sammangång. Det behövs mer än det. Det behövs genuin vilja att stärka hela regionens attraktionskraft med tanke på nya invånare och företag. Därför tar vi inom Svenska folkpartiet kraftigt avstånd från påtvingade kommunsammanslagningar. Men vi tror starkt på ökat samarbete. Alla kan inte vara bra på allting, därför finns det mycket att vinna om man hjälps åt och om man är flera som delar på kostnaderna.

Då man läser interpellationstexten får man en bild av att de kommunala beslutsfattarna inte har andra överlevnadsmöjligheter än att vänta på att staten gör något. Inom sfp vet vi att så inte är fallet. Många kommuner lyckas genomföra många kvalitativa och ekonomiska förbättringar genom att förändra de stela systemen och pröva på nya modeller.

Det är inte någon naturlag att endast den offentliga sektorn kan sköta hälsovården. Till exempel genom användning av servicesedlar också inom hälsovården kunde serviceutbudet utvidgas och effektiveras. Genom noggrant planerade konkurrensutsättningar kan vården och betjäningen bli både snabbare och billigare. Dessutom kan det vara en injektionsspruta för det lokala företagandet.

Den nya vårdgarantin ses i många kommuner som ett stort hot. Vi vill se vårdgarantin som en ypperlig chans att inom kommunen eller tillsammans med grannkommunerna se över hur man kunde förbättra och förkorta vårdkedjorna. Det händer allt för ofta att en patient blir en flipperboll i ett stort hälsovårdsspel där patienten bollas från ställe till ställe utan en vettig vårdplan. Mycket av den onödiga trafiken kunde undvikas om patienten direkt vid den första kontakten fick tala med professionella i vården som kunde ge patienten rätt råd och anvisningar. Det visar försök med telefonrådgiv-ningssystem, som tagits i bruk t.ex. i Kotka.

Finland är föreningarnas förlovade land. Många av föreningarna har en mycket seriös serviceverk-samhet med dag- och seniorklubbar som kan komplettera och ersätta kommunernas service på ett effektivt sätt. Vi skall uppskatta frivilligarbetet som en naturlig tilläggsresurs som har en egen plats i kommunens serviceplan. Enligt vår åsikt utnyttjas den tredje sektorn inte tillräckligt i Finland.

Det finns också andra system som har en stor positiv inverkan på det lokala livet utan att det behöver kosta så mycket. Ett exempel på det är Klassmorfar-verksamheten som man genomfört bl.a. i Åbo. En pensionär i skolmiljön bidrar till trygghet för barnen samtidigt som de äldres livserfarenhet tas till vara på bästa möjliga sätt.

Ofta blir vården onödigt dyr då den offentliga sektorn inte klarar av att forma sig tillräckligt snabbt enligt invånarnas behov. I höst har det framförts åsikter om att den subjektiva rätten till dagvård borde slopas. Inom sfp anser vi inte att lösningen är en slopning av den subjektiva rätten. Istället borde kommunerna erbjuda mer flexibla lösningar för familjerna. I många fall tvingas familjer att ta en heldagsplats på dagis trots att de inte behöver det – men det finns inga alternativ. I Jakobstad har staden ett öppet dagis dit föräldrar och barn som annars är hemma kan gå när de önskar. Det är ett bra exempel på nytänkande.

Vi måste komma ifrån tanken om att varje kommun måste sköta allting själv. Endast genom samar-bete blir vi starkare. Det gäller såväl globalt som lokalt. För invånarna spelar det ingen roll på vilken sida av kommungränsen daghemmet eller skolan finns så länge som det passar familjens behov. Ju snabbare vi beslutsfattare inser det – desto snabbare kan vi utveckla vår välfärd.

Pehr Löv höll gruppanförandet 12.10.2004