Remissdebatt om regeringens framtidsredogörelse

24.11.2004 kl. 00:00

 

Svenska riksdagsgruppen är ytterst nöjd med att regering och riksdag nu äntligen har tagit itu med befolkningspolitiken. Håkan Nordman tog på svenska riksdagsgruppens vägnar initiativet till en åtgärdsmotion 2000 och redan tidigare hade vi efterlyst ett invandringspolitiskt program. Vi insåg att de kommande generationerna kan ha svårt att klara av att finansiera vår välfärd på nuvarande sätt om vi inte förbereder oss i tid.

Regeringens redogörelse innehåller centrala värderingar som gäller i Finland och om dem kan vi vara eniga. Det ska finnas en grundkänsla av trygghet i vårt samhälle – men också en sådan känsla som gör att människor sporras att försöka och att vilja jobba i vårt land.

Inom kort kommer vi att ha mycket färre personer i arbetsför ålder. Finland är visserligen inte ensam i denna situation. I hela Europa finns en påtagligt stor 1940-tals generation. Samtidigt, som ett resultat av förbättrad utbildning och sjukvård – lever våra äldre längre – kvinnornas medellivslängd är bland de längsta i Europa. Och vi skall inte glömma bort att stora delar av årsklasserna på 1960-talet emigrerade till Sverige. Nu märker vi att deras barn och barnbarn saknas.

Den skeva ålderspyramiden kan leda till att den ekonomiska aktiviteten avtar: det blir allt svårare att nå ekonomisk tillväxt och därmed blir det allt svårare att finansiera välfärd och försörjning för befolkningen, att sköta pensioner och att ha en god sjukvård. Det är också sannolikt att det blir brist på arbetskraft.

ETT TILLDRAGANDE SAMHÄLLE

För att upprätthålla den ekonomiska aktiviteten behöver vi utländska strömmar av både kunnande och kapital – samtidigt som det är viktigt att finländska medborgare och "finländskt kapital" också har en fortsatt tro på Finland.

Enligt redogörelsen måste Finland börja locka arbetskraft till Finland från utlandet. Det att vi i Finland inser att vi behöver utlänningar betyder det inte att de automatiskt vill flytta hit. Alla länder i Europa kommer att konkurrera om den utländska arbetskraften.

Vi har med besvikelse hört och läst argument enligt vilka Finland borde anpassa invandringen till våra behov på arbetsmarknaden. Det är ett tankesätt som hör hemma i en annan världsdel och ett annat århundrade! Varenda ett par händer och varenda hjärna som vi får kommer att behövas.

Statsministerns globaliseringsgrupp som leddes av Anne Brunila presenterade för två veckor sedan ett program med nästan 200 åtgärdsförslag. Rapporten har en mycket lyckad underrubrik: Kompetens, öppenhet och förnyelse i Finland. Det är helt klart att dessa ord är nyckelbegrepp för de framtida utmaningarna.

Fast Finlands konkurrenskraft allmänt idag bedöms som god, förblir den inte så i framtiden om inte viljan till förnyelse ökar därför bör många av gruppens förslag tas på allvar. För det första kan vi inte förbise skattepolitikens roll för landets utveckling. För att locka både kapital och know-how till Finland måste skattegraden vara anpassad till våra konkurrenter. Vi måste vara beredda att pröva skattemedel för att stimulera investeringar i forsknings- och utvecklingsarbete.

För det andra bör vi rasera hindren för invandring till Finland. Speciellt de studerande som avlagt en examen i Finland bör ha enklare att få uppehållstillstånd. Vi vet också att invandrare har en större benägenhet att starta företag. Det är en egenhet vi infödda finländare har orsak att apa efter. Onödiga hinder för utlänningars företagande måste undanröjas.

ARBETSMARKNAD OCH OFFENTLIG SEKTOR

Invandring är inte den enda lösningen på våra problem. Det finns mycket att göra inom vår offentliga sektor och på arbetsmarknaden. Vi måste våga ta oss an en del svårlösta knutar inom den offentliga sektorn. Produktiviteten måste helt enkelt höjas. Det viktiga är att se om vi gör rätt saker på rätt sätt.

Produktiviteten inom offentliga sektorn kunde höjas genom att bättre utnyttja innovationer och tillämpningar. Finland har hittills varit bäst i världen på att skapa ny kommunikationsteknologi, men vi har inte varit värst bra på att utnyttja den i den offentliga sektorn.

Sedan flere år talar Sitra, Tekes mfl rapporter om att vi skall främja innovationer inom den offentliga sektorn och inom servicen. Också här är det dags att nu gå från ord till handling. En del nytänkande har dock kommit igång; telefonjourer har moderniserats, kontakter till personalen har förenklats och man ser mera till att det är rätta personer som gör rätta saker. Men de anställda måste kunna påverka innehållet i sitt arbete.

I Sverige jobbar 57 % av 60-64 åringarna. I Finland är siffran 27 %, långt under Europas medeltal som är 40 %. En del är gjort inom pensionspolitiken, nu handlar det om attityder bland anställda och arbetsgivare.

Utbildningen är vår viktigaste infrastruktur och den bör hållas i gott skick med tanke på framtidens utmaningar; och därför bör resurserna som frigörs när åldersklasserna minskar användas för att höja grundutbildningens kvalitet. De resurser behövs också för att skolan ska klara de krav som en framgångsrik integrering förutsätter. Det är en av de lärdomar vi kan dra från andra länder med flere invandrare.

OCH SIST MEN INTE MINST - FAMILJEPOLITIK

Regeringen har i statsbudgetarna för i år och nästa år satsat stort på de familjepolitiska stöden. Jag vill främst lyfta upp en förbättring som finns i årets proposition. Då en kvinna föder två barn snabbt efter varandra skall moderskapspenningen räknas på basen av arbetsperioden före den första graviditeten. Detta är goda nyheter för dem som jobbar med kortvariga arbetskontrakt. Hoppeligen ökar ändringen snuttjobbarnas trygghetskänsla och vilja att skaffa fler barn.

Det finns mycket kvar att göra inom familjepolitiken. Trots att pappornas föräldraledighet förlängdes för ett par år sedan har resultaten inte utfallit väl. Svenska riksdagsgruppen vill därför upprepa vårt krav om en riktig pappamånad enligt svensk modell. Lika viktigt är att kostnaderna för föräldraledigheten fördelas bättre mellan mors och fars arbetsgivare. Informationen till arbetsgivarna om möjligheter till kompensation till denna del bör förbättras.

Finland kommer att vara ett gott land att leva i för alla generationer också om 30 år. Det förutsätter en del samhällsekonomiska reformer som inte alls behöver vara smärtsamma - förutsatt att vi inleder dem i tid.

Astrid Thors höll gruppanförandet 24.11.2004

Gruppanföranden