Värderade talman,
När vi mäter mänsklig utveckling idag utgår mätarna alltid från hur väl kvinnors ställning och jämställdhets utvecklats. Det är med stor beundran vi idag även firar aktivisterna för kvinnors rösträtt som först i världen lyckades göra kvinnor även politiskt valbara. Början var inte lätt. Det dröjde mer än 50 år innan andelen kvinnor i Riksdagen översteg 10 procent och började växa ordentligt. Ur denna synvinkel är Finland år 1906 ofattbart modernt och progressivt. När jämställdheten ökade fick kvinnor större frihet att bestämma om sina egna liv, att besluta om sin egen kropp och ökad ekonomisk självständighet. Allt detta har skapat välmående även för deras familjer och för samhället. Då Finland idag toppar världsrankingar vilar denna framgång även på kvinnornas arbete. Jämställdhet har blivit en del av den finländska identiteten och vårt internationella brand.
År 1991 var 38,5 procent av de invalda riksdagsledamöterna kvinnor. Det rörde sig då om ett världsrekord, som jag fick vara delaktig till. Svenska riksdagsgruppen har under dessa 110 år haft bara 20 kvinnliga ledamöter, varav sex av dem började redan under de första åren: Dagmar Neovius, Hedvig Sohlberg, Vera Hjelt, Augusta Krook, Jenny af Forselles och Annie Furuhielm.
Jag är tacksam för starka kvinnor, såsom Elisabeth Rehn och Margareta Pietikäinen, som guidade mig som ung ledamot i det feministiska tänkandet. Också kvinnor från andra partier har betytt mycket för mig. Som talman gjorde Riitta Uosukainen riksdagsarbetet mer familjevänligt, president Tarja Halonen var alltid beredd att ge sin unga politikerkollega stöd och Sirkka-Liisa Anttila visade att enträgenhet och tron på rätten att vara sig själv också som kvinna är det enda sättet att klara sig i politiken. Kvinnorna har förenats av en politisk agenda som den politiska vänster-höger-skalan inte räcker till för att beskriva.
Det har nu gått 110 år och fortfarande är många av de utmaningar som kvinnor lyft fram i politiken olösta. Här i riksdagen är indelningen i kvinno- och mansutskott överraskande stereotyp. De sakkunniga som kallas till utskotten är oftast män, i synnerhet då det handlar om ekonomi. Svenska riksdagsgruppen föreslår att riksdagens jämställdhetsprogram uppdateras och fördjupas så att vi äntligen får till stånd en mer balanserad fördelning, som säkert också kommer att påverka innehållet i politiken. Vi kan briljera i ett internationellt perspektiv, men ska vi nöja oss med en sådan målsättning? Kvinno-organisationernas utlåtande om regeringens jämställdhetspolitiska program är allvarlig läsning som vi inte kan förbigå. Besluten bör granskas särskilt ur jämställdhetsperspektiv. Det är inte många som mera vågar påstå att resultatet då blir sämre.
Många av oss har säkert sett kampanjen där David Hasselhoff visar tummen upp och texten gratulerar till valet av en panel bestående av enbart män. Kampanjen har på ett påtagligt sätt visat den diskriminering som förekommer både när ekonomi och jämlikhet debatteras. Kunde vi möjligen komma ihåg Hasselhoff också när politiska beslut fattas, i synnerhet när de könsspecifika konsekvenserna inte har beaktats?
Professor Niklas Bruun, som är Finlands företrädare i Cedaw-kommittén, har sagt att många jämställdhetsproblem lätt går att lösa genom lagstiftning.
Svenska riksdagsgruppen förutsätter att föräldraledigheten ändras till 6+6+6 modellen, så att papporna mer jämlikt ansvarar för vården av sina barn. Forskningen visar att kvinnor tappar i lön och får stå tillbaka i karriären när familjen får barn. Karikerat kan man säga kvinnorna stannar hemma med barnen, medan männen avancerar och får lönepåslag. Kvinnornas tid i arbetslivet blir därför kortare, och de får lägre lön och kännbart lägre pension. Det finns således en förklaring till att mer än en tredjedel av alla kvinnor som fyllt 75 år är låginkomsttagare.
Vårt största problem i förhållande till de mänskliga rättigheterna är våld mot kvinnor. Flera hundra kvinnor blir varje år utan plats på skyddshem. Till följd av konflikter och brist på jämställdhet ute i världen söker sådana kvinnor och barn skydd hos oss som är offer för sexuellt utnyttjande och våld. SFP förutsätter, att vi skapar tillräckligt många skyddshem. Det bör lyftas till toppen av den politiska agendan. Vi ska garantera skydd för alla, särskilt utsatta kvinnor och barn i vårt land.
Det sägs att kvinnorna är en politisk minoritet. Det sägs att majoritetens sätt att behandla minoriteten är ett mått på civilisation. Svenska riksdagsgruppen föreslår att vi tillsammans förbinder oss till att arbeta för att de kvinnliga ledamöternas andel höjs till 50 procent i nästa val. Vi behöver kvinnor för att bygga detta land. Alla behövs.
