Värderade talman,
Det är skäl att genast från början påminna om att i regeringsprogrammet finns tydliga skrivningar om att trygga tillgängligheten när det gäller gymnasieundervisning. Vi vill också från Svenska riksdagsgruppens sida säga klart ifrån att vi inte stöder en utbildningspolitik som betyder att unga som kommit upp i gymnasieåldern måste flytta bort hemifrån till en central studieort.
I fråga om den yrkesinriktade utbildning gäller litet andra kriterier, men när det gäller gymnasierna ska utgångspunkten vara att eleven bor hemma.
Vi vet alla att regeringen som en del av balanseringen av den offentliga ekonomin beslutat om utgiftsnedskärningar på totalt 260 miljoner som drabbar utbildningssektorn. Hur blev det så mycket och så kraftigt?
Svenska riksdagsgruppen har ända sedan de segslitna regeringsförhandlingarna 2011 betonat behovet av en långsiktig ekonomisk politik. Anpassningen ska helst ske stegvis så att man kan mjuka upp effekterna över en längre tidsperiod. Nu gick det tyvärr så att vi förlorade nästan halva valperioden eftersom alla regeringspartier inte ville se den ekonomiska realismen i vitögat.
Ingen tycker om nedskärningarna inom utbildningssektorn. För att historieskrivningen ska bli rätt är det ändå skäl att påpeka att det ingalunda var dagens kvartett, utan det var sextetten som fattade beslut om att skära ned 260 miljoner. Varken Vänsterförbundet eller De gröna lämnade regeringen för dessa nedskärningars skull. Det vet både Paavo Arhinmäki och Ville Niinistö, som satt med i sextetten då strukturbeslutet slogs fast.
Värderade talman,
Vid Undervisnings- och kulturministeriet har man utarbetet en strukturreform för andra stadiets utbildning. Genom reformen vill man skapa förutsättningar för utbildningsanordnare att svara på de minskade resurserna. För att både kvaliteten och tillgängligheten ska garanteras nu när ekonomin är pressad, måste anordnarstrukturen ses över – liksom finansieringsprinciperna. Lagpaketet behandlas som bäst av kulturutskottet.
Även om utbildningsresurserna skärs ned betydligt, finns det inte på lokalplanet eller i skolorna orsak att kast yxan i sjön. Som man på ministeriet understryker är det utbildningsanordnaren som avgör antalet gymnasier, yrkesläroanstalter och läroanstalter för fritt bildningsarbete.
Den nya lagens uttalade mål är att stärka utbildningsanordnarnas verksamhetsförutsättningar – jag citerar: ”så att de förmår ordna kvalitativ utbildning även i sådana områden där befolkningsunderlaget är svagare än i landet i snitt”.
Nu behövs aktivt samarbete på lokalplanet, så att vårt utbildningsväsende kommer helskinnat över till andra stranden. Vi behöver modiga regionala nätverkslösningar som tar sikte på de två grundfaktorerna: att trygga kvaliteten och tillgängligheten. Av varje euro bör en större del gå till själva undervisningen genom att administrationen effektiveras.
Det här gäller i hela landet, men också inom landets svenska skolväsende. Skillnaderna mellan utbildningsutbud och skolornas kvalitet får inte öka. Det är bredden som har varit och är vår styrka.
Värderade talman,
Läraryrket är uppskattat i Finland. Enligt en färsk OECD-rapport upplever inte mindre än 69 procent av lärarna på andra stadiet att deras arbete och yrke uppskattas i samhället.
Det här är något vi inte har råd att förlora. En motiverad lärarkår är den bästa garantin för att den finländska skolan även i fortsättningen ska vara ett föredöme också internationellt sett.
De nedskärningar som nu görs inom utbildningen är kännbara. Därför bör det sägas rent ut att under nästa valperiod måste skolorna på alla stadier få arbetsro. Inga fler nedskärningar! I stället måste vi fokusera på innehållet – nya läroplaner ska tas i bruk och det kräver mycket av alla aktörer. Dessutom kommer tillstånden att sökas och beviljas nästa period.
