Hemska våldsdåd i smaklös TV-stil med ungdomar som förövare måste fungera som väckarklocka. Det är ett symptom på illamående bland de unga och resultatet av att en del av våra barn växer upp i en omgivning med otydliga regler för vad som är rätt eller fel. I våldsbestyckad TV-underhållning löser man för det mesta konflikter med en rak höger. Flyttningsrörelsen har lämnat barnens mor- och farföräldrar samt släktingar långt borta och bidrar till rotlöshet. Det sociala nätverket kring familjerna blir ihåligare. Samtidigt resulterar osäkerheten på arbetsmarknaden, de långa arbetsdagarna och oviljan att anställa kvinnor i tveksamhet att skaffa barn. Mycket i samhället bidrar till en barnovänlig attityd. Barndomen är ett långt skede i en människas liv och brister i det här skedet är svåra, nästan omöjliga att reparera.
Finland måste ha en målsättning för sin barn- och ungdomspolitik. Den målsättningen skall vara att Finland skall bli världens barnvänligaste samhälle. Hela Finland skall bli barnvänligt. Detta förutsätter förändrade attityder hos statsmakten, arbetsgivarna och människorna. Barnen är grunden för allt och barnen är en sinande resurs i vårt land. Den tysta nedvärdering av föräldrarollen som omgivningens signaler andas måste få ett slut. Det är ofattbart att föräldrar som blir hemma med barnen över ett år inte tjänar in pension för den övergående tiden. Om de inte är i förvärvslivet före födseln får de inte pension alls. Svenska riksdagsgruppen har flera gånger fört fram denna orätt. Det enda Puros pensionsarbetsgrupp presenterade för en tid sedan var ett önskemål om att regeringen skall avge ett lagförslag om detta före år 2005. Den minsta moderskapspenningen på 10 euro i dagen är oförsvarbart låg och bör justeras. Det samma gäller hemvårdsstödet. Så lågt har det finländska samhället inte råd att värdesätta föräldraskap, allra minst eftersom det behövs flera barn i vårt land!
Att förbättra barnens uppväxtmiljö kräver en mångfald av åtgärder, eftersom barnfamiljers problem och behov är mycket individuella. Sammanjämkningen av familje- och arbetslivet har tagits upp i otaliga undersökningar. Regeringens redogörelse föreslår att pappaledigheten förlängs med två veckor under förutsättning att pappan tar ut två veckor av föräldrarnas föräldraledighet. Med detta får Finland äntligen en egen pappamånad! Både i Sverige och Norge har pappamånaden blivit en framgång för relationen mellan pappan och barnet. Tre av fyra fäder utnyttjar möjligheten. Den extra månaden har också lett till en uppgång med 200% bland fäder som väljer att bli en ännu längre tid hemma med barnen! I Finland blir bara 2 procent av papporna hemma. Pappamånaden, som Svenska riksdagsgruppen talat för i flera år, är ett oerhört viktigt steg mot ett mera jämlikt samhälle.
Svenska riksdagsgruppen stöder reformen, men sätter ett frågetecken för kravet på att pappan förutsätts "äta upp" två veckor av mammans föräldraledighet för att aktivera sin rätt till pappamånad. Mera effektivt hade det varit med två veckor till som endast pappan får använda.
Med statliga åtgärder kan man påverka bara en liten del av människornas liv. Men samhället skall ingripa när barn far illa. Rådgivningen, dagvården och skolorna måste ha tillräckligt med resurser för att kunna gripa in innan det är för sent. Det kräver bl.a. tillräckligt många skolhälsovårdare, -kuratorer och -psykologer. Ett bekant rum måste finnas dit barnen kan gå om livet inte fungerar. En psykolog som har fyra skolor som sitt ansvarsområde, vilket är helt vanligt, är förstås sällan på plats. Därför är ytterligare satsningar nödvändiga för att man skall kunna hitta barn med svårigheter, våld och missbruk i bakgrunden. I detta sammanhang är det också på sin plats att nämna barnskyddet som ett alternativ som behövs i dagens samhälle. Antalet barnskyddsärenden och omhändertaganade ökade under hela 1990-talet och 200 000 barn beräknas leva i en våldsam hemmiljö. Samhället måstegöra sitt yttersta för att vända trenden, bland annat genom att förnya barnskyddslagen, förbättra barnens och familjernas rättsskydd och deras möjligheter att få stöd i sin svåra livssituation.
Mentalvård riktad till barn och unga har med riksdagens beslut förstärkts rejält tack vare öronmärkta medel. Med öronmärkningen har man i en handvändning fått igång 304 mentalvårdsprojekt överallt i landet. Den riktade satsningen har varit effektiv och Svenska riksdagsgruppen är beredd att göra liknande satsningar även på annat håll - t.ex. för att få flera vuxna till skolan. Av någon anledning anser redogörelsen att öronmärkningen inte kan göras permanent. Kära kolleger - det finns ingenting som säger att man måste frångå en lyckad modell "bara för att man nu måste". Undersökningar visar att 1/4 av barnen är i behov av mental hjälp. De måste få hjälp - och hjälp i tid!
Trots alla statliga åtgärder finns det ingenting som kan ersätta hemmamiljön. Det är där modellerna ges. Det är föräldrarna som har det största ansvaret för att de ger sig tid att umgås med barnen. Det är i familjerna barn får, och skall få, huvuddelen av sin uppfostran. Den kommunala dagvården och eftermiddagsvården kan endast fungera som ett stöd, men inte som surrogatföräldrar.
Barnen är fulla av energi. Det är viktigt att de får leka och springa av hjärtans lust med tanke på kreativitet och ork som vuxen. Men numera ersätts den spontana leken av passiv lek och sittande i tidig ålder. Utvecklingen är oroväckande med tanke på vuxenlivet, där stillasittande har ersatt kroppsarbete och rörelse. Vi kan föreställa oss vad detta betyder för motoriken, behärskningen av egen kropp, för benstommen och musklerna. Svaga ryggar, sjuka axlar, benskörhet ligger på lur, inte minst för dagens tonårsflickor. Den ena undersökningen efter den andra bekräftar den fysiska konditionens betydelse för hälsan, orken i arbetet och trivseln på fritiden. Erfarenheter från skolans gymnastiktimmar och inställningen i hemmen avgör långt hur man sköter sin kondition, intresserar sig för idrott och motioner som vuxen. En viktig grund för folkhälsan läggs i tidigt skede. I skolan bör omsorgen om allas medverkan i fysiska övningar och idrott vara vägledande. Uppdelning i klumpiga, långsamma, svaga och mindre begåvade med tanke på tävlingsidrott skall undvikas. Alla skall uppmuntras att delta enligt egen förmåga och styrka. De tävlingsinriktade får i varje fall sitt behov fyllt utanför de obligatoriska lektionerna. Redogörelsen redovisar för höga siffror för antalet barn som idrottar, men vi vet att många slutar redan i tolv års ålder. Mycket talande är uppgifterna om hur beväringarnas fysiska prestationer försämras. Detta kan inte förklaras med annat än att de unga rör sig mindre än förr. Detta är en stor utmaning för skolan, idrottsrörelsen och folkhälsoarbetet. Även här krävs en attitydförändring. TV:n borde öppnas först halv nio på kvällen - lämpligt till nyheterna. Endast föräldrarna kan sätta dessa gränser.
Tuff arbetstakt tröttar ut föräldrarna och det sociala nätverket är långt borta. Bildandet av familj följs åt av livets största investeringar - i bostad och bil. Livscykeln rullar inte i samma takt som familjernas ekonomiska cykel. Unga föräldrar beskylls ofta för att arbeta för mycket. T.ex. unga pappor arbetar mest av alla. Är det så överraskande? De bakomliggande orsakerna är uppenbara. Unga mammor och pappor etablerar sig på arbetsmarknaden samtidigt som de börjar få barn, de behöver en större lägenhet som kostar skjortan eller så har de en hög hyra och bilen blir får många en nödvändighet. De behöver pengar och det får de genom att jobba. Orsakerna måste angripas om vi vill få ner arbetstakten.
Då glider vi också in på frågan hur saker som inte är direkt "barnpolitiska" påverkar barnen. Vad betyder hög bilskatt för barnfamiljer? Hur påverkar den arbetstakten? Antagligen mer än vi tror. Flyttningsrörelsen driver bostadspriser och hyror till skyarna i regioner dit unga par flyttar. Hur påverkar det arbetstakten? Såklart det påverkar. Indragningen av gårdskarlar? Är regeringen medveten om att den vidtog en familjepolitisk åtgärd när den införde skattelättnader för gårdskarlar år 2000? Är det barnens lekplatser som ryker när grynders vill bygga nytt? Kommer inte ålderstilläggen in i ett skede när de stora utgifterna redan är förbi?
Arbetsmarknadsorganisationerna roll borde vara aktiv och tydlig för utvecklande av en barnvänlig atmosfär. Nu verkar de prioritera löner framom kvalitativa frågor, trots att de i dagarna försökt profilera sig även i barnfrågor. Det är arbetsmarknadsorganisationernas uppgift att informera om och bevaka rätten till förkortad arbetsdag som småbarnsföräldrar har - det betalar medlemmarna avgift för, en avgift som dessutom kan avdras i beskattningen. Enligt redogörelsen är det förvånansvärt få som använder sig av den. Också här behövs en attitydförändring.
Finland är det första landet i väst där de stora åldersklasserna lämnar arbetslivet. Vi bör bli vägvisare för hela Europa. Nu när efterkrigstidens minsta årskullar tagit över barnafödandet är det viktigt att de får uppskattning för föräldraskapet och uppmuntras till att skaffa flera barn. Med tanke på åldersstrukturen behövs det en aktiv befolkningspolitik där det satsas på barn och barnfamiljer. Det kostar, men barn är värda sitt pris. Det behövs flera barn i vårt land! Det är viktigt för hela landet! Samtidigt gäller det också att stöda invandrarbarn i integrationen i det finländska samhället genom bl.a. tillräcklig språkundervisning i finska och svenska.
Under senare år har vi genomfört märkbara satsningar på barn och ungdomar, t.ex. genom inrättande av förskola och utvidgande av dagvården. Det är bra, men det behövs mera. Samhället bör stöda familjerna att vara hemma med barnen mer än det gör nu, och motverka den nedvärdering som finns av föräldraskapet. Det förutsätter nya attityder och riktade finansiella satsningar. Är det dags att inrätta en barnombudsman även i vårt land, en institution som försvarar barnens rättigheter och intressen och ser till att barnperspektivet beaktas i olika sammanhang? Det ligger verkligen i samhällets intresse att barnen får en bra start för sitt liv som vuxen. Kraven är som känt stora och växande.
Det behövs en mångfald åtgärder. Den här debatten är inte förtjänt av förenklade lösningar.
Talet hölls av Håkan Nordman den 16.4.2002
