Att ge tillstånd för en utbyggnad av kärnkraften med en femte kärnreaktor är en vidare fråga än enbart en fråga om vår egen elproduktionskapacitet på hemmamarknadsområdet vi tillhör och kan tänkas tillhöra inom de närmaste decennierna. Såsom vi sade i remissdebatten måste globala aspekter och följder för kommande generationer vägas in i beslutet. Hur stora friheter anser vi oss kunna ta för att tillfredsställa dagens energibehov på kommande generationers bekostnad?
Vi måste fråga oss vad som sker i u-länderna - skall de upprepa alla fel som gjorts i industriländerna med gasutläpp från fossil förbränning och kärn-kraft till att först senare anamma de förnybara energikällorna? Eller finns det genvägar till att direkt ta i bruk mera hållbara och rena energilösningar? Det finns alternativ och det är viktigt att Finland bidrar till en hållbar utveckling på globalt plan genom att utveckla energisnåla och rena teknologier som sedan länder som Indien och Kina kan använda. En satsning på kärnkraft betyder att vi inte kommer att gå i täten för denna utveckling. Man kan inte förespråka en energiteknik som bara förbehålls vissa länder, medan den betecknas som farlig och olämplig för andra länder. Det kan hävdas att kärnkraften inte är farligare än många andra påhitt i det moderna samhället, men det är också sant att det är fråga om en teknik som bara kan hanteras på ett någorlunda acceptabelt sätt i en handfull länder. Men också de industriländer som satsat ensidigt på kärnkraft är i dag sårbara när militanta terroristgrupper slår till mot samhällets känsliga punkter.
Mot den bakgrunden är det riktigt och motiverat att gå i spetsen för utvecklingen och i ett modernt land som Finland satsa på moderna hållbara energilösningar. Ett Nej till mera kärnkraft är samtidigt ett Ja till globalt ansvar och hållbar energiförsörjning. Det är ett starkt stöd för Finlands miljöprofil i världen.
Frågan om ny kärnkraft till Finland har därför helt andra dimensioner än att trygga tillgången på billig elenergi för ytterligare smältverk i norra Finland. Finland står inför ett linjeval - att antingen satsa på gammalmodig kärnenergi, som i de flesta västliga industriländer anses vara avvecklingsmogen, eller att med kraft gå in för förnybara, inhemska energikällor kombinerad med energibesparande högteknologi på alla plan. En ny stor kärnreaktor kommer att orsaka marknadsstörningar och negativt påverka utvecklingen av alla andra energikällor. Detta sker redan under de ca 10 år reaktorn planeras och byggs och sedan när det på en gång kommer ut med en stor energimängd som inte går att reglera efter behovet. Vi behöver inte 1500 MW till på en gång, utan smärre kraftverk som byggs ut efter behov i olika delar av landet och som baseras på lokala energiråvaror eller jordgas. Dessa byggs knappast om vi fattar beslut för kärnkraft.
Finlands elbehov är bara ca 1.5 procent av elanvändningen i EU. En ny kraftverksenhet i Finland påverkar därför inte i större utsträckning prisutvecklingen på el i Västeuropa som i alla fall är det hemmamarknadsområde för elenergi som vi tillhör. Redan den Skandinaviska elbörsen som fungerat några år är en utmärkt fungerande hemmamarknad för el där en tillförlitlig prisbildning sker. Den europeiska elbörsen har möjlighet att utvecklas lika framgångsrikt och det samma gäller den ryska elmarknaden som skall öppnas år 2006. Man kan naturligtvis vinkla på saken såsom t.ex. FFC gjort i sin enkät och hänvisa till att vi fortfarande kommer att köpa energi från bl.a. Ryssland om vi säger Nej till kärnkraft. Men man kan också hävda att vi blir mer oberoende och fritt kan handla på elbörserna utan att vara bundna till höga fasta kostnader i ett av utländska firmor levererat atomkraftverk.
Strukturen i energiproduktionen och konsumtionen kommer att förändras i framtiden när elmarknaden blir allt öppnare och utsläppshandeln blir möjlig inom ramen för de internationella åtagandena. Energisektorn i Finland kan därför utvecklas i energiteknologisk riktning vid sidan om den egentliga energiproduktionen och distributionen. Den industri som satsar på förnybara energiformer och energiteknologi gynnas redan nu av god konkurrensförmåga och företagen är internationellt inriktade på export. De nya utmaningarna omfattar även teknologin för energieffektivitet och besparingar. Tillväxten inom branscher för energiteknologi har varit nästan 20 procent per år och exporten kan väl fördubblas till år 2010. För att detta skall lyckas måste vi själva välja förnybar energi baserad på egna råvaror och välja den inhemska teknologin. Framtidens produktionstillväxt och sysselsättning förefaller därtill att ske inom den teknologiintensiva sektorn som behöver relativt sett lite energi. Under en följd av år har energikonsumtionen minskat i relation till BNP inte bara hos oss, utan ännu krafigare i Sverige. Detta beror inte enbart på strukturförändringar i näringslivet, utan också på att elkonsumtionen minskat i de energiintensiva branscherna i relation till produktionen.
Inget högteknologiland planerar längre en utbyggnad av kärnkraften. Senaste år påbörjades i hela världen bara ett nytt atomkraftverk och räknat i megawatt byggs vindkraft ut i lika stor utsträckning som kärnkraften. Sveriges regering har nyligen lagt fram i riksdagen som ett mål för år 2010 att öka den förnybara elproduktionen med 10 TWh och om utvecklingen blir positiv, med ytterligare 5 TWh till år 2012. Enligt programmet byggs naturgasnätet kraftigt ut och gasen används allt mer i olika tillämpningar.
Enligt sakkunnigutlåtanden kunde Finland väl med hjälp av olika biobränslen öka energiproduktionen med 20 TWh. Därav skulle elproduktionen vara 6 TWh. Vid sidan om avfallsvirke från skogen skulle byggrester och returavfall kunna användas. Forskningsresultat visade att förnybara energikällor sysselsätter mera än traditionella energiformer.
Ökad användning av stamved för energiproduktion är som jord- och skogsbruksutskottet konstaterat direkt kopplat till industrins virkesanvändning, eftersom hela 40 procent av virkesanvändningen slutar i energianvändning. Detta ger på grund av den ökande virkesimporten goda möjligheter för fortsatt ökad självförsörjning med förnybar elenergi inom skogsindustrin. Enligt det nationella skogs-programmet kan det egentliga energivirket väl höjas från 1 till 5 milj kubikmeter. Därtill kommer ännu möjligheterna att ta i bruk odling av energiväxter på åkern och biogas från avfall. Sammantaget kan stegvis utbyggnad ske i regionalt spridda produktionsenheter med en sammanlagd kapacitet om 1600 megawatt ny elproduktion i kombinerad produktion. För torv och flisved går det dessutom lätt att bygga upp ett utjämningslager och betydelsen av den regionala sysselsättningseffekten får inte heller underskattas. Elproduktion i regionala mindre enheter som beaktar logistiksystemen är dessutom mindre sårbara och kraftverken behöver inte lika stor reservkraft som en stor kraftverksenhet skulle behöva. De positiva effekterna för samhällsekonomin inte minst tack vare inverkan på skogsvården och den regionala sysselsättningen bör ligga i bakgrunden när man bedömer dessa energikällors behov av stöd i konkurrensen med fossila bränslen och kärnkraften. Finland borde därför i likhet med övriga EU-länder införa lagstadgad köpplikt för den förnybara energin. Eftersom det nordiska elpriset antagligen på sikt kommer att stiga till europeisk nivå ökas de förnybara energiformernas konkurrenskraft succesivt.
Rio-deklarationen och den därtill anslutna Agenda 21, samt klimatavtalet utgår ifrån en effektiv energianvändning som skonar miljön och befrämjar förnybara energikällor. I dessa internationella avtal räknas inte kärnkraften som en hållbar energikälla. Finlands klimatprogram innehåller två centrala alternativ när det gäller energiavändning och -produktion : KIO 1 och KIO 2, genom vilka vi kan uppnå Kyoto-avtalets utsläppsmål. Den ökande elanvändningen och nedläggningen av gamla kraftverk med kol eller kärnbränsle gör att vi successivt behöver mera ny kapacitet än som står till buds från skogs- och annan biomassa inklusive torven. Sammantaget torde behovet inom en 20 års period ligga vid 3000 megawatt ny elproduktionskapacitet utgående från handels och industriministeriets scenario.
Såsom anförs i den avvikande åsikten till betänkandet och som även miljöutskottet poängterat, föreligger nu jämfört med år 1993 för det första två av regeringen förberedda och av riksdagen godkända realistiska alternativ till energilösningar. För det andra har vi nu i stället för en sluten elmarknad, en gemensam nordisk och snart en alleuropeisk elmarknad och gasmarknad med en prisbildande elbörs och ett grundläggande elpris som kommer att ligga vid marginalkostnadsnivån för gaskondens. För det tredje har teknologin inom den förnybara energitekniken gått framåt med stormsteg samtidigt som kärnteknologin kommit i bakgrunden.
En stor majoritet av svenska riksdagsgruppen ansluter sig till KIO 1 -alternativet med något lägre ökning i elkonsumtionen och en starkare satsning på regional elproduktion kompletterad med kombinerad gaskraft, samt med ungefär oförändrat stora inköp från den europeiska elbörsen. Finland liksom Sverige har ett fördelaktigt läge mellan två stora gasfyndigheter i Norge och Ryssland. Miljömässigt är gasen lämplig som erättning för kolkraft och dessutom lämplig att successivt byggas ut enligt behov. Initialkostnaderna är relativt sett låga och värmen kan tas till vara. Gasen lämpar sig också för regleringskraft, eftersom den i motsats till kärnkraften kan anpassas till behovet av el/ värme/ kylning. Vid behov kan komprimerad gas också levereras med fartyg. Därigenom kan elförsörjningen skötas tryggare än med ett centraliserat kraftverk. Dessutom anser vi att ännu mera kunde göras för att befrämja förnybar energi än vad som föreslås i KIO 1.
En stor majoritet av svenska riksdagsgruppen väljer alltså bort kärnkraften som ingår i KIO 2- alternativet trots att det i vår riksdagsgrupp finns två ledamöter som stöder detta alternativ för tilläggsenergiförsörjningen.
Trots allt har inget sådant inträffat sedan år 1993 som berättigar oss att acceptera kärnkraften - utom att mänskorna glömt Tjernobyl och Harrisburg. De två orterna kommer för all framtid att vara ett exempel på vad som händer när det händer som inte kunde hända. Staden invid Tjernobyl är fortfarande en spökstad vars invånare skingrades över Ukraina och Ryssland. Ingen vet vart och med vilka skador de dött. Spår av katastrofen finns ännu kvar på många håll i Europa. För den som tror att olyckor inte kan inträffa i en västreaktor gäller det bara att ta reda på vad som inträffade i Brunsbüttel utanför Hamburg den 14. december i fjol när en vetgas-explosion spräckte en hetvattenledning några meter från reaktorbehållaren. Mot den tekniska ledningens yrkande stoppades av ekonomiska skäl inte driften vid kraftverket, eftersom kompletterande el var dyr då under den kalla perioden. Två månader senare stoppades verket av myndigheterna, som nu utreder om bolaget överhuvudtaget är lämpligt att driva kraftverket. Hade explosionen inträffat tre meter närmare reaktorn kunde överhettning varit följden och verket hade för alltid varit utslaget.Det inträffade visar att säkerheten alltid ställs mot kostnaderna och att risker tas. Som bekant har det också i Lovisaenheten inträffat en rad rörläckage, dock tillsynes utan större katastrofala följder.
Vi står inför en etisk fråga och ett tungt ansvar. Kärnkraftens risker har inte försvunnit. De kan inte bortförklaras ens med att sannolikheten är liten, därför att de är så totalt omfattande då de inträffar. För ingen annan energiform är skadorna så omfattande och så slutliga som i kärnkraft-olyckor. Landet där de inträffar är förstört för all framtid och för alla generationer. De ökande riskerna för den blinda terrorismen ökar dessutom riskerna utöver det som är matematiskt mätbart. Säkerheten kring kärn-kraften rör problemen att förhindra spridning av radioaktiva ämnen och strålning i miljön som kan inträffa vid upparbetande av bränslet, vid transporterna, i reaktorprocessen, samt i den 20 år långa upplagringen av de utbrända bränslestavarna ovan jord invid kraftverket, sedan transporten av dem och slutuppbevaringen som ännu är olöst och som inte påbörjats på någon plats. Därtill kommer de olösta problemen med och kostnaderna för avvecklingen av kraftverken när driften upphört.
Det är anmärkningsvärt att ekonomieutskottet inte i någon av sina klämmar tagit upp problemen med kärnkraften utan förbigår det verkliga beslutet med största tystnad. I stället lindar man in kärnkraften i en rad klämmar om förnybar energi och energibesparing som mycket bättre passar till alternativet KIO 1 utan kärn-kraft. Ett bättre sätt att faktiskt realisera yrkandena i klämmarna är alltså att säga Nej till mera kärnkraft.
Talet hölls av Ola Rosendahl den 21.5.2002.
