Regeringens redogörelse utgör ett bra faktaunderlag för en säkerhetspolitisk debatt. För att kunna formulera sin egen strategi eller plan, är det nödvändigt att se sig omkring för att få en helhetsbedömning av läget.
Våra säkerhetshot är av andra slag än tidigare. De främsta hoten är numera mer ansiktslösa och verkar gränsöverskridande och globalt. Organiserad brottslighet, illegal vapenhandel, drog- och människohandel och assymetriska hot är problem som inget land ensamt kan bemästra. Dessa hot är dessutom svåra att försvara sig mot då de materialiserar sig. Också till synes avlägsna hot kan drabba vårt samhälles grundfunktioner eller rikta sig mot människor mer direkt. Det långsiktiga förebyggande säkerhetsarbetet har därför fått en ny tyngd. Det krävs ett fördjupat samarbete mellan länder.
Samarbetet är just den väg Finland har valt. Ett trovärdigt nationellt försvar är den innersta kärnan men Finland behöver även ett tätt internationellt samarbete, speciellt inom den Europeiska unionen.
Finland är inte länge en isolerad ö i världen. Alla internationella hot och kriser återspeglar sig på Finland på något sätt. Det är därför bra att rikta blicken högre än till de närmaste närområdena.
Redogörelsen redovisar noggrant för hur det säkerhetspolitiska läget har utvecklats i Östersjöregionen – men slutledningarna om vad denna utveckling innebär för Finlands del förblir oklara.
Mycket har förändrats i våra närområden det senaste året då bl.a. de baltiska staterna blivit medlemmar i både EU och Nato. Inte heller Ryssland har lämnats utanför integrationen. Ryssland är numera djupt integrerat i Natos arbete och medlem i de flesta av Natos tjugotal beredningskommittéer.
Såsom det framkommer ur redogörelsen har Finland och EU orsak att kontinuerligt analysera män-niskorätts- och demokratiutvecklingen i Ryssland och Tjetjenien. Det är viktigt EU anstränger sig för att förbättra relationerna med Ryssland.
Nato-utvidgningen i våra närområden blev odramatisk. I redogörelsen konstaterar man också att stabiliteten har stärkts i våra närområden. Kanske avdramatiseringen av Nato är en av de mest uppenbara förändringarna i vår säkerhetsmiljö. För vår del borde detta ge mera utrymme för en rationell analys av Finlands säkerhetspolitiska alternativ.
Den säkerhetspolitiska integrationen i Europa kommer ytterligare att fördjupas. I denna process är Finland djupt allierad och den får allt större betydelse för oss i den nya världen, även om Finlands primära säkerhets- och försvarspolitiska ambition fortfarande är att främja säkerheten i norra Europa.
Den första maj fick EU tio nya medlemsländer varav många redan är Natomedlemmar. Det innebär att en majoritet av EU:s medlemsländer har beslutandemakt inom Nato. Den konstellationen är inte heller utan betydelse för EU:s säkerhetspolitik.
Integrationen inom EU skapar frågor kring det transatlantiska samarbetet. Från USA:s sida har man uttryckt oro över att Europa riskerar att överge det transatlantiska samarbetet till förmån för det europeiska nätverket. I Europa är man orolig för att USA helt skall dra sig ur Europa. För Europa och EU är det transatlantiska samarbetet dock mycket värdefullt och EU-länderna kommer under överskådlig framtid att vara beroende av Natos infrastrukturer.
Redogörelsen utgör ett intressant faktaunderlag för kommande diskussioner. Men redogörelsen nämner inte med ett ord vad Finland bör diskutera de kommande åren. Vi har t.ex. inlett samarbete med flera olika organisationer, men det framkommer inte vad målet för detta samarbete är, utöver samarbetet i sig självt.
Inom försvarsministeriet tillsattes år 2003 en arbetsgrupp för att analysera konsekvenser av ett eventuellt Natomedlemskap. Utgångspunkten var att utredningen skulle bli en del av regeringens säkerhetspolitiska redogörelse. Detta har regeringen avstått ifrån. Således blir också en stor del frågor obesvarade. Det hade varit välkommet med en kylig redogörelse med eventuella för- och nackdelar för Finlands olika säkerhetspolitiska alternativ. Genom att lämna bort denna diskussion, dramatiseras alternativen på ett konstgjort sätt, som inte hör hemma i vår moderna utrikes- och säkerhetspolitik.
Det att redogörelsen flera gånger upprepar påståendet om att Finland fortsättningsvis består som ett alliansfritt land väcker mer frågor än svar. Statsministerns hänvisning till den skrivna texten i TV-nyheterna ger även vibrationer från en gammal tid. Vad har en sådan definition av vår säkerhetspolitik för funktion, som är skriven så att en ändring av en stavelse eller en ersättande synonym kan förvanska dess innehåll. Det är nog svårt för folket eller riksdagen att delta i en sådan debatt. Jag måste nog säga att det mest handlar om en förkärlek till en gammal liturgi i en förändrad värld.
Man kunde ju vända upp och ner på frågeställningen och diskutera varför vi har ett sådant behov av att bevisa att vi är alliansfria samtidigt som vi på alla arenor så starkt framhäver behovet av att vara med vid de bord besluten fattas. EU-inträdet borde ha ändrat vår inställning och det intensifierade försvarssamarbetet som unionen fattade beslut om i våras stadfäste slutligen att vi har en gemensam säkerhetspolitik, eller med andra ord, att vi är säkerhetspolitiskt allierade. Ifall man med militär alliansfrihet endast avser att vi inte är medlemmar av Nato, vore det kanske enklare att säga så.
EU har från första början varit en politisk och ekonomisk allians. Den grundläggande orsaken till den europeiska integrationen var ju att knyta samman Europas länder i ett fredsprojekt genom ökat samarbete. Det var denna gemenskap Finland ville ta del av i samband med EU inträdet.
I samband med beslutet vid europeiska rådets möte i våras tog man ett avgörande steg framåt inom det säkerhetspolitiska området. Solidariteten mellan medlemsländerna förtydligas i flera klausuler som förpliktigar länderna att erbjuda hjälp till det medlemsland som blivit angripet. Man kan på goda grunder säga att EU:s försvarsförpliktelser går längre än Natos artikel V.
Ordet alliansfrihet har förlorat sin betydelse sedan Warszawa-pakten föll och USA framstod som den enda supermakten i världen. Numera är väst-världens länder indelade i två läger; de som hör till Nato samt de som inte är medlemmar av Nato. Finland hör till den senare gruppen. Vid sidan av dessa håller EU på att växa fram som en säkerhetspolitisk organisation. Världen har förändrats och ordet alliansfrihet är inte längre användbart eftersom ordet är synonymt med så många historiska fenomen som inte längre existerar.
Jag hoppas att riksdagens utskott fördomsfritt och med öppna ögon vågar se på denna formulering.
Svenska riksdagsgruppen välkomnar beslutet om att avstå från personminorna. Vår trovärdighet på utrikespolitikens område har länge lidit av att vi inte levt som vi lärt. Trots att personminorna endast utgör en liten del av landets försvar så har de fått en stor politisk betydelse. Enligt regeringens beslut skall Finland underteckna Ottawa-avtalet år 2012 och förstöra de sista minorna år 2016. Personligen hade jag i likhet med presidenten gärna sett en snabbare tidtabell, men inom Svenska riksdagsgruppen anser vi att det är bra att Finland äntligen tar sitt internationella ansvar i denna fråga. Det är en stor insats ifall vi aktivt kan medverka till att minorna avskaffas runtom i världen.
Som det framkommer ur redogörelsen utgör EU den samarbetsram inom vilken Finland vill stärka säkerheten i Europa samt även i ett globalt perspektiv. Det integrerande försvarspolitiska samarbetet som EU beslöt om i vintras ger EU en starkare plattform för att förebygga krishärdar och gå in med fredsbevarande insatsstyrkor. Det betyder att EU äntligen kan ta ett större ansvar för sina närområden. Ingen av oss vill igen uppleva den människorättsliga katastrof som vi såg i samband med folkmorden på Balkan för tio år sedan då EU stod handlingsförlamat.
Finland har av tradition varit försiktigt med att skicka ut män och kvinnor till krishärdar där manskapets liv riskeras. Dagens konflikter och våldsamma kriser har dock ändrat karaktär. Våldet kan rikta sig ohämmat både mot civila och humanitära objekt. Våra fredsbevarare måste ha en reell möjlighet att försvara sina egna liv och kunna ingripa till skydd för civila. Mandatet måste därför också vara anpassat till denna verklighet.
Det nya samarbetet kräver förnyelse av Finlands lagstiftning. Enligt den gällande lagen om fredsbevarande verksamhet krävs att FN eller Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) ger mandat för operationer. Inom Svenska riksdagsgruppen anser vi det vara klokt att man ser över lagen om fredsbevarande verksamhet och utformar lagen enligt dagens samarbetsbehov så att fredsbevarande även kan ske med EU-mandat. Däremot vill vi även i fortsättningen att riksdagen skall besluta om deltagandet i enskilda krishanteringsuppdrag.
Det är viktigt att gång på gång påminna oss själva om att utskickandet av beväpnade fredsbevarande trupper i sig alltid är bevis på misslyckande. Så är fallet då en kris eskalerat så långt att människors liv och säkerhet hotas.
Det viktigaste säkerhetspolitiska arbetet är därför det förebyggande arbetet. Både på EU- och nationell nivå bör vi skapa adekvata system av tidig varning, med uppföljande politikprogram. Vår biståndspolitik bör reagera på samhälleliga fenomen som kan leda till problem och demokrati- och människorättsarbetet bör prägla de långsiktiga samarbetsprojekten. Det är fåfängt att tro att vi är skyddade mot nya hälsohot, låt vara att de uppkommer genom bioterrorism eller från fattigdom och bristande hygien. En fågelinfluensa kraschar inte bara fattiga länders ekonomi, hos oss skulle det förutom människoliv betyda en ekonomisk isolering som skulle urholka vårt samhälle i grunden. För att hindra spridningen av t.ex. pandemier är det av avgörande betydelse att även de fattigaste länderna skulle ha en välutbyggd hälsovård. För att förhindra uppkomsten av dylika katastrofer är utbildningen avgörande.
Då det gäller biståndsanslagen är det för tillfället de andra nordiska länderna som spelar hjälterollen genom att låta minst 0,7 procent av BNP gå till biståndsanslag. Finland ligger tyvärr ännu långt från målet. Vår biståndspolitik rimmar illa med vårt intresse i det internationella samfundet för övrigt. Eftersom den säkerhetspolitiska redogörelsen inte tillräckligt förmår att se sambanden mellan fattigdomsproblematiken och säkerhetshoten hoppas vi på att globaliseringsrapporten kommer att ha en mer holistisk insikt, med klara uppmaningar om att uppfylla milleniumdeklarationens löften.
Försvarsmakten genomgår en modernisering som redan pågått några år. Eftersom tekniken och de yttre omständigheterna förändras måste det sätta prägel på själva försvarsorganisationen. Redogörelsen visar att reformen fortsätter och försvaret görs mer kompatibelt och funktionsdugligt i internationella sammanhang. De grundläggande principerna om att upprätthålla en beredskap att försvara hela vårt område och att bibehålla allmän värnplikt består. Detta förutsätter i förlängningen att utbildningen sker på båda språken. Svenska riksdagsgruppen utgår från att Ålands demilitariserade status står fast också i framtiden.
Det är välkommet att försvarsförvaltningen slipas och ses över. Detta innebär att personalen kommer att minska på sikt. Eftersom minskningen sker via naturlig avgång blir ingen nuvarande anställd direkt berörd av reformen. Såsom det framkommer av redogörelsen är utvecklingen liknande även i övriga länder runt Östersjön. Det är ett naturligt resultat av det lugna säkerhetspolitiska läget i vår region.
Redogörelsen visar också att satsningar på miljöarbete inte enbart är en miljöpolitisk utan också en säkerhetspolitisk satsning. Finland har därför gjort rätt att i sitt samarbete med Ryssland fokusera stöd och utvecklingsprojekt på miljösatsningar. Dessvärre är behovet mycket större än dagens budgetramar. Men om det går att tillskjuta hundratals miljoner till vapenanskaffnigar utöver gällande budgetramar hoppas vi inom Svenska Riksdagsgruppen att det även går att höja anslagen för närområdets miljöprojekt.
Redogörelsen tar även upp den internationella brottsligheten och bl a människohandeln som hot mot säkerheten. Arbetet mot dessa hot förutsätter samarbete, för att t.ex. ställa de skyldiga till svars. Men för att stoppa denna gränsöverskridande organiserade handel med ca ½ miljon kvinnor i Europa varje år, krävs mycket mer än stränga visumföreskrifter. EU:s grannlandspolitik behöver konkreta åtgärder för att skapa bättre levnadsmöjligheter i ursprungsländerna, samtidigt som något måste gö-ras för att begränsa efterfrågan i EU-länderna.
Revirstrider förmår engagera oss på ett märkvärdigt sätt.
Den förra redogörelsen, som var en försvarspolitisk redogörelse, gick till riksdagens försvarsutskott. Inom Svenska riksdagsgruppen anser vi det vara självklart att denna säkerhetspolitiska redogörelse behandlas av utrikesutskottet.
Eva Biaudet höll gruppanförandet 28.9.2004
