Riksdagens kompetensområde är mycket brett. Riksdagen har också en plikt att diskutera samhälleliga frågor. Det innebär ändå inte att man kan föra vilka frågor som helst till riksdagens plenisal. En bra test när man överväger detta är att utreda ifall riksdagen har konstitutionell rätt att åtgärda saken – så att det inte bara görs för de partipolitiska intressenas skull.
Nu har Vänsterförbundet och Kristdemokraterna gjort bedömningen att ett ärende som gäller en räcka beslut under många år som har fattas inom ett börsbolag, Fortum Abp, med över 50.000 aktieägare, skall bedömas och beslutas om i riksdagens plenum.
Riksdagen har fört en motsvarande diskussion tidigare, närmare bestämt i september 2002 då man i riksdagen ville utreda landets regerings ansvar för börsbolaget Soneras licensupphandlingar i Tyskland. Också då kom riksdagen fram till att det var en fråga som riksdagen inte har något med att göra.
Låt mig påminna om vad vänsterförbundets grupptalare sade den gången från talarstolen här till vänster.
Citat: "Mitä sitten ylipäänsä tulee pörssiyhtiöiden strategioiden yksityiskohtai-seen käsittelyyn eduskunnassa, niin lainsäädäntöelin ei tähän kyllä sovellu."
Och detta mycket klargörande anförande fortsatte:
"Hallintoneuvoston tehtävänä oli valvoa, että yhtiön asioita hoidetaan terveiden liikeperiaatteiden mukaisesti, pidetään silmällä ennen kaikkea kannattavuutta. Hallintoneuvosto näyttää seuranneen tapahtumia kuitenkin aika lailla sivusta." Citaten slut.
Vänsterförbundets grupptalare var i september 2002 insatt i vad finsk lag stipulerar om makt och ansvar i ett börsbolag. Det är alltså inte landets regering i form av storägare som fattar operativa beslut och ansvarar för dem i börsbola-gen. Det är ledningen, styrelsen och förvaltningsrådet som i enlighet med ak-tiebolagslagens faktiskt helt detaljerade bestämmelser bär det ansvaret.
I nära samband med frågan om Soneras UMTS-licenser valde staten – som huvudägare - att slopa bolagets förvaltningsråd. Svenska riksdagsgruppen ansåg då att det var en klok åtgärd. Vi kan mycket väl tänka oss att man nu också slopar Fortums förvaltningsråd, ja vi anser att regeringen, så länge staten är majoritetsägare, allvarligt överväger att göra så.
Också alla vi här, i egenskap av ledamöter av riksdagen, har ansvar för de bolag som staten äger eller är storägare i. Vi bör fråga oss hur vi har burit detta ansvar under den senaste månaden.
1. – Fortums aktiekurs har sjunkit; Statens intäkter i form av skatter och statens och många medborgares dividender riskerar nu därför att minska;
2. – Personalens arbetsmotivation har knappast stigit efter denna gångna genomlidna offentliga cirkus; De drabbade är ju i samma personal som har utvecklat bolaget till en guldspottande Sampo-kvarn för oss ägare, för skattebeta-larna och för dem själva i sin trygghet som arbetstagare.
Vi har åtskilliga gånger under årtiondenas lopp fått erfara att staten inte är särskilt skicklig i sin roll som storägare i börsbolag. Ibland har man haft tur, ibland har det gått bra genom skicklig ledning men tyvärr har man också för ofta misslyckats. Det såg vi i samband med Sonera och UMTS-licenserna, i Kemi-ra/Dynea-affären och i Partek/Kone-affären.
Denna gång är det Fortum som står i tur genom att vi i riksdagen nästan i samlad tropp agerar så att bolagets värde faller och deras intjäningsförmåga försvaras genom att några av oss i offentligheten utropar: Detta bolags ledning kan vi inte lita på eller ha förtroende för."
I de nyssnämnda affärerna har statens ägande blivit en börda för bolagens fortsatta utveckling. Staten har som ägare inte den snabba handlingskapacitet som ett så pass stort ägande kräver. Dessutom skadar enskilda politiker bola-gets anseende med sin jakt på parti- eller personpolitiska poäng. Allt detta talar för att staten omgående skall sälja ut sina stora aktieinnehav i börsbolagen då försäljningskurserna är fördelaktiga.
Det står nog klart att optionsprogram är - och förblir - ett viktigt instrument i börsbolagens rekryteringspolicies för att locka i den internationella konkurrensen gångbara dugliga ledare. Optionsprogram går ut på att belöna nyckelpersoner i bolaget ifall de lyckas bidra till att ägarnas egendom stiger över ett vissa fastställda värden. Sedan är det en annan sak att sådana optionsprogram bör vara internationellt försvarbara ur företagsetisk synpunkt. För sådana ändamål utarbetas på världens börser olika slag av förhållningsregler för s.k. good governance. Den regleringen skall vi politiker undvika att lägga oss i.
I Finland kunde man gärna ta exempel från de skandinaviska länderna där vinstdelningen alltmer tenderar att omfatta en betydligt större del av personalen – inte bara chefer.
Vi har nu haft en animerad offentlig diskussion och en diskussion pågår i plenum idag ocm optionerna i Fortum. Vi har härom veckan sett i tidningarna listor över beskattningen av inkomster och förmögenhetsavkastning för år 2004. Siffror och belopp som stör många. Vi har dock alla skäl att betänka när vi talar om chefslönerna i detta land, om det så gäller optionsbelöningar eller bruttolöner, huruvida vi har ett internationellt tillräckligt konkurrenskraftigt skattesystem, som gör att vi kan finna och utveckla de bästa krafterna för att leda våra storföretag.
Från vänstern hör vi ofta kritik mot att de med de högsta inkomsterna betalar för låga skatter, trots att våra marginalskatter hör till de absolut högsta i världen. Om vi skulle ha mera normala marginalskattenivåer så kanske andra sätt att betala för framgångsrik ledning av företagen kunde vara mindre. Alltså så att också optionsavtalen kunde vara måttfullare. Återigen ser vi vårt dubbla och synnerligen komplexa ansvar för landets framgångsrika utveckling.
Det är uppenbart att höga optionsprogram passar rätt illa in i sådan verksamhet där affärsverklighet kommer i kontakt med skattebetalarnas medel. Dessa världar är helt enkelt svåra att kombinera. Slutsatsen bör därför bli - som vi föreslagit - att staten skall dra sig ur, eller ha ett mycket litet ägande i, rent kom-mersiella börsbolag.
För att hantera de halv- eller helkommersiella bolag som staten väljer att behålla majoritetsandelar i, borde en särskild enhet bildas. Alla andra storägare håller sig med personal med ett tillräcklig affärskunnande för att bevaka och sköta sina intressen. Det borde också staten göra. Men hittills har få placerings- och företagsledningskunniga personer sökt sig till statliga tjänster. Genom att flytta över ägaransvaret till en och samma enhet, t.ex. inom statskontoret eller stats-rådets kansli, kunde staten locka kompetenta proffs från företagsbranschen till denna instans, och därmed undvika en del av de problem som vi sett i statligt ägande under gångna år.
Denna debatt handlar i grund och botten om riksdagens syn på vårt avtals-samhälle. Skall gällande avtal kunna sägas upp ifall den starkare parten inte längre har lust att fullfölja avtalen?
Ifall riksdagen eller regeringen ensidigt kunde säga upp ett avtal gällande ett börsbolags ledning, kunde då nästa steg bli att säga upp trepartsavtal för hela sektorer. Var går gränsen? Nej, Svenska riksdagsgruppen vill värna om vårt rättsamhälle och vårt avtalssamhälle.
Därför ser Svenska riksdagsgruppen ingen annan möjlighet än att denna debatt avslutas med enkel övergång till dagordningen, vilket jag ber att få understöda.
Roger Jansson höll gruppanförandet 22.11.2005
