Finland verkar inte få någon särskilt stor roll att spela visavi det nya grundläggande fördraget, diskussionen skjuts upp till våren 2007 och egentliga beslut tas först under andra halvan av år 2008. Under våren 2007 skall Tyskland som ordförandeland presentera en rapport om vilka diskussioner som förts och tan-kar om hur man skall gå vidare. Toppmötets slutsatser att alla ordförandeländer har en skyldighet att föra diskussionen vidare, men särskilt tung är den uppgiften inte för Finland, om vi inte bestämmer oss för att göra särskilda insatser.

Det är med viss besvikelse som vi tar del av toppmötets slutsatser om tidtabellen för upplivande av det grundläggande fördraget : Finns det inte en risk att man missar deadlinen och inte tex kan gå till Europaparlamentsval 2009 med nya regler eller välja kommission enligt dem ? Kommer EU:s förmåga att ta emot länder från Västra Balkan att vara tillräcklig med denna tidtabell ? Eller kommer vi 2008 att föra en diskussion om omläggningen av hela EU:s budget, både på inkomst- och utgiftssidan samtidigt som vi diskuterar det grundläggande fördraget?

Lägg därtill den skyldighet som det senaste toppmötet ålade Finland, att leda diskussionen om alla aspekter på EU:s kommande utvidgningar; inklusive EU:s sk förmåga att uppta nya medlemsländer. Vår förhoppning är att Finland skall inrikta diskussionen om EU:s utvidgning att också beröra frågan om det grundläggande fördraget. Dessutom måste vi klarlägga de grundläggande framstegen som gjorts kring utvidgningen. Ett slående exempel på vad EU:s utvidgning inneburit är dubbleringen av medelinkomsten i Estland på några få år. Vi hoppas också att Finland som ordförandeland skall ge de nya medlemsländerna en aktiv roll i den debatt som skall föras. Deras vittnesmål är ett mycket värdefullt bidrag till diskussionen om utvidgningen.

Debatten om utvidgningen får inte bli en fördomsfull debatt, utan en debatt som ser möjligheterna och som klart visar att utvidgningen är vår generations fredsprojekt.
Bara genom samarbete blir vi enade.

Därför skall vi också bli flere. Bulgariens och Rumäniens inträde är inte helt enkelt på grund av deras in-terna problem på flera sektorer, men vi får inte ta miste på deras vilja. De vill bli en av oss.

Kritikerna behöver inte vara oroliga. Ifall länderna inte uppfyller alla formella krav dagen D så kan vi vänta tills att de gör det. Men vi skall göra det klart för både oss och dem att dörren står öppen för dem.

Krigen i det förra Jugoslavien var en allvarlig törn för EU som ett fredsprojekt, och hela regionen var EU:s största misslyckande på decennier. Debatten om EU:s utvidgning får inte leda till att dörrar stängs för länderna på Västra Balkan. Utan grundläggande ändringar i fördragen kan inte de tas med i EU. Viktigt är också att nya former för regionalt samarbete och integration utvecklas under den tid då länderna vän-tar på att bli fulla medlemmar av EU.

Idag glädjes vi över Sloveniens ekonomiska framgångar och snara inträde i euron – som är en illustration av vikten av att välja rätt väg och goda ledare. Men vi har nog orsak att se oss i spegeln efter att vi nekat Litauen att ta i bruk euron. De klarade inte stabilitetspaktens alla kravgränser och ribban darrade så pass mycket att den föll av. Det pinsamma är att många av Eurogruppens medlemmar redan rivit flera gånger om.

När vi granskar det egentliga lagstiftningsarbetet verkar det som om rätt många av de tunga lagförslagen i praktiken rotts i hamn under de senaste månaderna.

Är EU i en sådan kris när man nått politiska överenskommelser om många viktiga saker under de senas-te månaderna? Är det inte mera en fråga om kris i medlemsländerna, i några länders förmåga att förnya sig och att stabilisera den offentliga ekonomin ? Genom att vi genomför processer som Lissabonprocessen får EU skulden för att medlemsländerna inte ökar sina egna satsningar på utveckling och forskning.

Servicedirektivet är så gott som klart, förhandlingarna om det sjunde ramprogrammet för forskningen har framskridit; kemikalieförordningen är politiskt men inte juridiskt i hamn. Uppgörelsen om långtidsbudge-ten är slutligt avklarad mellan rådet och Europaparlamentet och tom om stödreglerna för fisket finns en s k politisk överenskommelse från förra veckan; innehållande det glädjande budskapet att EU kommer att stöda anskaffningen av sälsäkra bragder och i vissa fall ersättningar för sälskador.

Nu hoppas jag att vi kan ägna uppmärksamhet åt det färska förslaget till EU:s maritima strategi. Den kan ge oss bidrag till att stärka en hållbar utveckling vid Östersjön men förhoppningsvis också ge impulser som kan bidra till att rädda vår finländska sjöfart.

Den nuvarande EU-kommissionen har under sina två verksamhetsår lagt fram färre lagstiftningsförslag än tidigare. Om det är ett resultat av bättre kvalitetskontroll och utredning av förslagens konsekvenser är vi alla att gratulera. Vår förhoppning är att EU under Finlands ordförandeskap skall nå verkliga framsteg i arbetet för bättre lagstiftning. Det är dags att skrida från ord till handling i detta arbete.

Undantaget är de rättsliga och inrikesfrågorna där många förslag ligger på bordet – men det är svårt att med de nuvarande reglerna få beslut till stånd. Finlands initiativ att utnyttja nuvarande fördrags bestämmelser om enklare beslutsregler är helt riktigt en av tyngdpunkterna för Finlands ordförandeskap.

Inom Svenska riksdagsgruppen är vi ändå oroade för att EU nu ger en bild av att driva en mycket hård och kallsinnig invandringspolitik trots att målsättningen är den motsatta. Jag önskar att Finland under ordförandeskapet kunde göra klart för både européer och övriga världen, att EU vill driva en human invandringspolitik men att också det förutsätter klara regler. Och vi borde inse att ju svårare det att lagligt invandra, dess mera utrymme ger vi för människohandeln. Det är också motsägelsefullt att säga att vi vill stoppa illegal invandring – när vi inte gemensamt definierat vad som är laglig invandring.

Idag verkar det som om ordförandeskapet kommer att präglas av de externa relationerna och där saknas det inte utmaningar: Situationen på Västra Balkan inklusive processen kring Kosovos status och förhållandet till Serbien, läget i Mellanöstern och Palestina kan komma att kräva uppmärksamhet, för att inte nämna Sri Lanka, Iran och Östra Timor. Det finns alla skäl att ta fasta på förslagen att redan under vårt ordförandeskap effektivera EU:s skötsel av utrikesrelationerna.

Även om Kommissionen har huvudansvaret måste vi som ordförandeland aktivt främja ett resultat i WTO-förhandlingarna.

En viktig del av utrikesrelationerna kommer att vara förhållandet till Ryssland, den externa energidialogen och hur den nordliga dimensionen utvecklas. Det är dags att få tillstånd en fungerande samverkan med Ryssland på flere områden. Jag hoppas att Finland som ett pragmatiskt land lyckas ta fram de områden där vi kan ha en verklig nytta av samarbete. Men vi skall inte heller dölja att det finns ärenden där vi inte har en gemensam värdegrund, och där samarbete därför kan vara svårt att genomföra. I alla våra utrikesrelationer måste de mänskliga rättigheterna beaktas på ett mera konsekvent sätt.

Astrid Thors höll gruppanförandet 21.6.2006