Diskussionen om kvaliteten i den offentliga vården har den senaste tiden handlat om dem somger vården, nämligen vårdarna och sjukskötarna. Det är sant att en stor del av den offentliga vårdbudgeten går till löner. Regeringen föreslår i budgetförslaget att statsandelen till kommunerna för social- och hälsovården ökas med 577 miljoner euro. Det innebär i klartext att kommunerna kan förbättra servicen för gamla, sjuka och barnfamiljer. Av höjningen beror 226 miljoner på att man granskat utgiftsfördelningen mellan stat och kommun. Dessutom kommer regeringen, för första gången på över ett decennium, att börja kompensera kommunerna till hundra procent för de ökade kostnaderna. Regeringen är också beredd att stöda en klok löneuppgörelse inom vårdsektorn – med 150 miljoner euro. Regeringen satsar under hela perioden 30 miljoner euro på utvecklingsprojekt för de anställda inom social- och hälsovården. Totalt, kommer denna regering att stöda den kommunala vårdsektorn och de kommunalt anställda mer än någonsin tidigare.
Vi är alla medvetna om att lönenivån inom vårdsektorn släpar efter. Det gäller också inom den privata sektorn vilket innebär att trycket att höja lönerna inom den offentliga sektorn likväl inte är tillräckligt starkt. Själv tror jag att lönenivån inom den kvinnodominerade vård- och omsorgssektorn kommer att stiga under de närmaste åren p.g.a. att konkurrensen om arbetstagarna hårdnar samtidigt som behovet inom vård- och omsorgssektorn ökar. Det är rättvist om så sker. Vårdarna förtjänar det.
Det avtal som de kommunala avtalsparterna nu kommit överens om är ett steg på vägen. Vi utgår från att denna trend fortsätter även efter denna avtalsperiod. I och med att alla förbunden utom Tehy skrivit på avtalet som medför lönejusteringar på 12 % kan jag svårligen förstå vad oppositionen menar med att säga att situationen i de kommunala förhandlingarna är historiskt dålig. Vad händer i Finland när kommunsektorn lovas upp till 12 % i förhöjningar? Jo oppositionen vill fälla regeringen!
Vi skall också komma ihåg att regeringen inte lovat förhöjningar på vare sig 500 euro eller på någon annan summa utan regeringens löften och målsättningar finns inskriva i regeringsprogrammet. Regeringen kan inte ta ansvar för vad enskilda politiker eller partier lovat inför val. Inom svenska riksdagsgruppen eller sfp har vi inte heller talat om specifika summor. Om vi vill diskutera summor kan det konstateras att man inom vårdbranschen i bästa fall kommer upp i förhöjningar på 439 euro per månad – även om medeltalet hamnar en bit på 200 euro i månaden.
Den offentliga vårdpersonalen behöver också avlastning. Trots att antalet anställda i kommunerna är större än någonsin tidigare, finns det allt fler patienter att ta hand om. Svenska riksdagsgruppen har länge talat för fler händer i vården. Nu måste kommunerna förbereda sig på att konkurrensen om personalen blir hårdare. Den offentliga sektorn måste se om sitt hus. Alltför många utbildade vårdare har flyttat utomlands p.g.a. högre löner och stadigvarande arbetskontrakt. Svenska riksdagsgruppen har sagt det tidigare och säger det igen; vill man garantera att man har kompetent vårdpersonal efter fem och tio år, gäller det att fastanställa personalen idag! Vi utgår från att kommunerna använder det höjda stödet till att anställa fler vårdare med fasta kontrakt.
Förhållandet mellan stat och kommun är komplicerat på många sätt. Kommunerna har självbestämmanderätt men de är beroende av ekonomiskt stöd av staten. Det statliga stödet fördelas enligt sektorområden, men staten har inte möjlighet att kräva att pengarna används till just det de är ämnade för. Den kommunala självbestämmanderätten innebär också ansvar. Ansvar för att de ökade resurserna används där de behövs bäst.
Arbetslösheten i landet fortsätter att sjunka. Inom några år kommer vi att ha fler branscher med arbetskraftsbrist. I vissa delar av landet förekommer redan brist på arbetskraft – och även arbetskraftsinvandring. Också inom sjukvården går vi nu in i ett brytningsskede och ser de första tecknen på den kommande arbetskraftskraftsbristen.
Vi måste i god tid forma vår yrkesutbildning så att den motsvarar arbetsmarknadens krav. Klart är, att Finland inte kommer att klara sig utan hjälp utifrån. Vi kommer inom kort att vara i akut behov av invandrad arbetskraft. Det kan hända – det är till och med troligt – att inte ens invandrad arbetskraft räcker till för att avhjälpa den kommande arbetskraftsbristen. Men bristen blir med säkerhet större utan invandrad arbetskraft. Den kommande situationen kräver förberedelse. För att utlänningar skall se Finland som sitt nya hemland krävs en positiv marknadsföring såväl utanför som innanför Finlands gränser. Det är dags att på allvar fundera på vad vi har att erbjuda en utlänning – inte vad hon kommer för att ta av oss.
Vi måste förstås även anpassa vår egen arbetsmarknad efter de behov och utmaningar som framtiden för med sig; att hålla den arbetsföra befolkningen kvar i arbetslivet och att anpassa utbildningen efter de behov som finns. Omsorg om vår egen arbetskraft är också samtidigt omsorg om – i detta fall – vård på eget språk.
Regeringen har som första regering genom tiderna gått in för ett extra anslag på 150 miljoner euro för att jämna ut löneskillnaderna i de kvinnodominerande, kommunala sektorerna. Eftersom regeringen också målmedvetet har inlett genomförandet av regeringsprogrammet är vi också i Svenska riksdagsgruppen övertygade om att de skrivningar som gäller kvalitet i vården också kommer att genomföras på ett tillfredsställande sätt. Det är speciellt viktigt att trygga en god äldreomsorg. Till detta vill Svenska riksdagsgruppen bidra.
Därför herr Talman föreslår Svenska riksdagsgruppen enkel övergång till dagordningen.
Håkan Nordman höll gruppanförandet 3.10
