EU utgör den samarbetsram inom vilken Finland vill stärka säkerheten såväl i Europa som ur ett globalt perspektiv. Det här innebär dock inte att vi på något sätt vill undergräva FN:s roll som den samlande säkerhetspolitiska aktören. FN lider av strukturella problem som måste åtgärdas. Svenska riksdagsgruppen förutsätter att Finland tar en aktiv roll i diskussionen kring reformarbetet. Ett stärkt FN behövs.

 

Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation kan vara ett svårt beslut. Eftersom Finland är bra och rutinerat på fredsbevarande operationer skulle det vara synnerligen svårt för oss att dra oss från ansvaret att bidra till att upprätthålla den internationella freden och säkerheten – även om det kan vara klokt att påminna om verksamhetens krävande och oförutsägbara natur. Ett exmpel på detta är ISAF-operationen i Afghanistan. År 2002 svarade Finland jakande på FN:s förfrågan om att sända fredsbevarare till Afghanistan. Att uppdraget är svårt och krävande blev vi påminda om tidigare i år när en finländsk fredsbevarare stupade. Den typ av hot som våra fredsbevarare möter i vardagens Afghanistan kan vara svåra att förutsäga.

 

Att ett fortsatt finländskt deltagande i Afghanistan är av stor vikt är dock klart. Man kan anta att en del av det heroin som distribueras i gatuhandeln i Finland har sitt ursprung i Afghanistan. Även väpnade konflikter långt ifrån oss har således verkningar också i vår del av världen. Ett fortsatt deltagande i stabiliseringsarbetet i Afghanistan är därför naturligt, också för vår del. Gällande riskerna är det viktigt att poängtera att deltagandet är frivilligt för våra fredsbevarare men även att poängtera de risker som finns. Vi måste också garantera våra fredsbevarare de bästa möjligheter och den bästa tillgängliga utrustning och utbildning för att hjälpa dem klara de utmaningar och risker som kommer i deras väg.

 

Statsrådet skriver i redogörelsen att Finland har inlett diskussioner med sina samarbetsparter

om en eventuell roll som ledande stat för en regional återuppbyggnadsgrupp (Provincial

Reconstruction Team). Det är klart att ett större ansvar i Afghanistan exempelvis som ledande stat för en regional återuppbyggnadsgrupp kräver mer i form av bland annat tekniska förutsättningar.

 

 

 

Svenska riksdagsgruppen anser att ett ökat finländsk engagemang just inom dessa regionala återuppbyggnadsgrupper – antingen som ledande stat eller som medverkande stat – på ett naturligt sätt skulle bygga vidare på den finländska fredsbevarartraditionen.Svenska riksdagsgruppen vidhåller att den militära och civila krishanteringen skall fungera sida vid sida, bland annat för att inte riskera att civila organisationers neutralitet ifrågasätts. Den militära krishanteringen skall enbart koncentrera sig på att trygga säkerheten i området, men lämna övriga civila stabilitetsfrämjande åtgärder som exempelvis införande av "rule of law" till civila organisationer. Även på denna sektor har Finland ett brett kunnande, som även det nygrundade krishanteringscentret CMC Finland i Kuopio ytterligare förstärker. Till Krishanteringscentrets uppgifter hör att utbilda sakkunniga för internationella krishanteringsuppdrag samt att idka forskning om civil krishantering. Centret i Kuopio gör det möjligt för Finland att ytterligare bredda och fördjupa insatserna i internationell krishantering. Svenska riksdagsgruppen anser också att Finland borde överväga ökade insatser även i den civila krishanteringen i Afghanistan.

 

Situationen i Centralafrika är som vi alla vet synnerligen problematisk. Operationerna som dels planeras och dels pågår i Tchad och Centralafrikanska republiken respektive Sudan och Darfur har tagits emot med blandade känslor. Finlands insats i de båda operationerna kommer hur som helst också sammantaget att bli minimal. Operationen i Tchad kommer att bli synnerligen krävande, men är av största vikt för att skydda flyktinglägren i området.

 

Gällande Darfurkonflikten är det bekymmersamt att den Sudanesiska regeringen och Afrikanska Unionen har velat hålla fast vid FN-insatsens afrikanska natur. Svenska riksdagsgruppen anser inte att FN som utgångspunkt skall gå in för att lösa regionala konflikter med styrkor från samma region. Grundtanken med FN är och måste förbli att alla skall vara beredda att delta i arbetet för en stabilare värld. I vissa fall kan styrkor med en bred etnisk sammansättning till och med vara den enda möjligheten till att stabilisera läget. Frågan är om inte nordiska styrkor skulle ha behövts i Darfur.

 

Statsrådet nämner kort Natos snabbinsatsstyrkor i redogörelsen. Finland deltar enligt statsrådet i snabbinsatsstyrkornas övningsverksamhet för att förstärka den egna kapaciteten och det egna kunnandet. Däremot överväger man ännu huruvida Finland skall delta i verksamhet som kompletterar snabbinsatsstyrkorna. Svenska riksdagsgruppen ställer sig positivt till ett utvecklat

finländskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrkor under vissa förutsättningar. Dels måste

varje land självständigt från fall till fall besluta om deltagande och dels måste den verksamhet som beslutet gäller förstås vara förenhetlig med vår nya krishanteringslag. Själv anser jag att utgångspunkten bör vara att operation grundar sig på FN-mandat. Statsrådet lovar att återkomma till Natos snabbinsatsstyrkor i ett senare skede. Svenska riksdagsgruppen hoppas att statsrådet i det skedet även kan klargöra vad ordet "delta" exakt innebär. Det är klart att vi måste försäkra oss om att Finland skall "prata samma språk" som de övriga länderna gällande standarder, kompatibilitet och tillvägagångssätt. Om vi inte deltar riskerar vi kanske att hamna utanför.

 

Trots att den senaste finländska beredskapsperioden inom EU förlöpte lugnt, finns det inget som säger att inkommande period blir lika lugn. Det är viktigt att gång på gång påminna oss själva om att utskickandet av beväpnade fredsbevarande trupper i sig alltid är bevis på misslyckande. Så är fallet då en kris eskalerat så långt att människors liv och säkerhet hotas. Det är också viktigt att vara medveten om de stora riskerna. Det är bra att påminna oss själva om att fredsbevarandet aldrig varit ofarligt eller riskfritt. Därför måste även framöver förebyggande av konflikter och våldsamma kriser vara vår första prioritet.

 

Det viktigaste säkerhetspolitiska arbetet är därför det förebyggande arbetet. På såväl FN-, EU- som nationell nivå bör vi skapa adekvata system av tidig varning, med uppföljande politikprogram. Även vår biståndspolitik måste kunna styra samhälleliga fenomen som kan leda till problem och ett krav på demokrati- och människorättsarbete måste prägla de långsiktiga samarbetsprojekten. Regeringens redogörelse följer som helhet långt den linje om ett globalt ansvar som Svenska riksdagsgruppen talat för – trots att redogörelsen i sak för väldigt lite nytt med sig.