Finland var i början av förra seklet en klar föregångare inom jämställdheten. Att det i lantdagsordningen från 1906 gavs fulla demokratiska rättigheter åt alla 24 år fyllda medborgare oberoende av kön, är något vi har skäl att vara stolta över ännu idag. Vi var tidigt ute i vårt land, men har ännu en bit kvar att gå – något som även den nyligen hotande arbetsmarknadskonflikten inom sjukvården pekade på. Vi måste komma ihåg att kvinnans euro fortfarande bara är 80 cent. Det är inte acceptabelt. Hela vårt samhälle – inklusive arbetsmarknadsorganisationerna – har ansvar för att detta rättas till.

 

När det gäller jämlikhet mellan könen finns det trots allt tecken på att det hårda arbete vi gjort i Finland börjar bära frukt. Unga pappor prioriterar sina familjer, Många arbetsgivare uppskattar arbetstagare som sätter värde på sin familj. I bästa fall betyder detta ett verkligt delat föräldraskap både när det gäller att stanna hemma med små barn och när det gäller att avbryta arbetsdagen ifall barnen insjuknat. Att föräldrarna skall få och vilja delta i arbetslivet betyder som sagt ett genuint delat föräldraskap, men också en flexibilitet. En arbetsmarknad som tävlar med saker som tid och tystnad borde ju också acceptera individuella lösningar och okonventionella tankesätt.

 

Frågor som jämställdhet, jämlikhet, tolerans och solidaritet får inte glömmas bort i framtidens Finland – de är värderingar vi tillsammans kämpat för under våra första 90 år, men de är också viktiga byggstenar för framtiden. Många framtidsforskare anser att det är omöjligt att förutse vilken utveckling framtiden för med sig – bland annat eftersom framtiden är nutid när den inträffar. Därför är det viktigt att vi som politiker är lyhörda för olika scenarier och utvecklingsmodeller. I någon form hamnar framtiden alltid på vårt bord också.

 

För att se vad människan vill ha i framtiden – och för att förbereda oss – borde vi kanske försöka identifiera vad det inte är så lätt att få. Jag vill formulera det i form av tre T:n: tid, tystnad och trygghet. Att åtminstone tid är en lyxvara märker vi av redan idag. Det gäller för en del också tystnad och trygghet.

 

Hur kommer de framtida behoven att påverka oss, arbetsmarknaden och vardagslivet? Finns det en möjlighet att behovet av arbetskraft – som vi redan ser början av – samtidigt kunde leda till ett mer jämlikt och tolerant samhälle där alla former av kunskap och färdigheter accepteras i större utsträckning än idag? I framtiden kommer vi med säkerhet, i ännu större utsträckning än idag, att behöva alla som till exempel inte nödvändigtvis orkar sitta på skolbänken och utbilda sig. Det finns färdigheter som inte går att skaffa genom utbildning, men det finns också utbildning som inte kräver att man sitter på skolbänken hela tiden. Det är viktigt att vi redan idag börjar se framåt. Statsrådet har idag godkänt en utvecklingsplan för utbildning och forskning i Finland fram till 2012. Det är ett ganska kort perspektiv, men jag hoppas att man där spått rätt och dimensionerat utbildningen efter de kommande behoven, men som sagt; framtiden är svår att förutspå.  

 

Att republiken Finland blev ett land med både finska och svenska som nationalspråk var resultatet av en värdefull diskussion och innebar att man frångick den i början av 1900-talet förhärskande principen om "ett land – ett språk". Att landets tvåspråkighet nyligen har befästs i både den nya grundlagen och den nya språklagen är bra. Men det räcker inte med lagstiftning. Tvåspråkigheten måste fungera i praktiken, den måste synas i beslutsfattandet och det måste finnas en bred acceptans för tvåspråkigheten. Morgondagens Finland är ett mångspråkigt land med två nationalspråk. Ett land med två språk är samtidigt ett land med många språk.