Trots allt kan man inte bortse från den militära aspekten av säkerhetsbyggandet. Det kan komma situationer när militära medel behövs för att säkra en stabil utveckling eller trygga en övergång till stabila förhållanden. Det är även Finlands ansvar att delta i skötseln av detta. Vår tradition som en stormakt inom den globala fredsbevarande verksamheten förpliktar.
Finland skall vara berett att ta ett globalt ansvar som står i proportion till våra möjligheter. Dagens fredsbevarande operationer är krävande, både när det gäller den utrustningsnivå som våra fredsbevarare behöver och de utmaningar som geografin ställer. Dagens konflikter sker långt från Finlands gränser. Krävande operationer kostar mer. Det här är något som vi måste vara beredda på och satsa på. Svenska riksdagsgruppen inser att det behövs mer resurser för den fredsbevarande verksamheten, något vi också ställer oss bakom. Den fredsbevarande verksamheten ger även den stamanställda personalen inom vår egen försvarsmakt viktig erfarenhet att ta med sig hem.
Finland står idag närmare Nato än någonsin tidigare tack vare deltagandet i Natos fredsbevarande verksamhet och vårt numera Natokompatibla försvar. Trots detta är vårt förhållande till Nato ännu svårt. Svenska riksdagsgruppen vill avdramatisera detta förhållande. Statsrådets redogörelse lyckas bra beskriva hur Nato ser ut idag och vad Nato gör samt vilka för- och nackdelar ett finländskt medlemskap skulle ha. Det är viktigt att komma ihåg att Nato utvecklats från en ren och skär militärallians till en global säkerhetsorganisation. Naturligtvis är Nato ännu idag också en allians som erbjuder sina medlemmar hjälp vid ett eventuellt angrepp, men även icke-medlemmar har idag vida möjligheter att delta i Natos verksamhet. Statsrådet säger nu att det också i fortsättningen finns starka grunder för att överväga ett finskt Natomedlemskap. Precis som statsrådet framhåller Svenska riksdagsgruppen att det behövs ett omfattande politiskt samförstånd när man fattar beslut om ett eventuellt medlemskap.
Svenska riksdagsgruppen vill framhålla att Förenta Nationerna är den organisation som bäst kan främja en stabil utveckling på flera samhälleliga områden som till exempel undervisning och utbildning, miljö, sociala frågor, förhållanden för barn och unga, tillgången på mat förutom den egentliga fredsbevarande verksamheten som FN också står för. FN:s organisation är dock föråldrad. För att FN skall återfå sin slagkraft krävs det att man kommer vidare med förnyelsen av organisationen. För att undvika överlappningar behöver vi en global ansvarsfördelning mellan Nato och FN.
Svenska riksdagsgruppen anser att EU utgör den samarbetsram inom vilken Finland ska stärka säkerheten såväl i Europa som ur ett globalt perspektiv. Biståndsskyldigheten och satsningarna på EU:s snabbinsatsstyrkor är goda exempel på detta och även steg på vägen. Genom den ömsesidiga biståndsskyldigheten eftersträvas en förstärkt ömsesidig solidaritet mellan medlemsländerna samt ett förstärkt engagemang för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det är dock viktigt att komma ihåg att vi redan – också utan Lissabonfördrag – redan från 2004 har en solidaritetsklausul inom EU. Vi har redan ändrat vår lagstiftning så att vi kan bistå ett annat medlemsland enligt solidaritetsklausulen. Solidaritetsklausulen stärker Finlands säkerhet men ålägger också oss att bistå ett annat medlemsland.
Svenska riksdagsgruppen stöder också doktrinen om att Finlands militära försvar grundar sig på ett försvarssystem med kapacitet att försvara hela landets territorium, en armé som baserar sig på allmän värnplikt samt en stark försvarsvilja och internationellt samarbete inom EU, FN, Nato, OSSE och andra organisationer. Svenska riksdagsgruppen anser vidare att den starka försvarsandan vi har i Finland kan sammankopplas till den allmänna värnplikten. Genom den allmänna värnplikten främjas försvarsandan. Värnplikten måste dock utvecklas ytterligare och också motsvara de behov och krav som det moderna samhället ställer. Beväringarna måste kunna uppleva en konkret nytta med sin värnplikt genom exempelvis ledarskapsutbildning eller annan utbildning som de har nytta av senare i sitt yrkesverksamma liv. Förutom militärtjänsten måste också civiltjänstgöringen utvecklas och bli mer ändamålsenlig enligt det som finns i den nya civiltjänstgöringslagen; det vill säga att civiltjänsten skall rikta in sig på tjänst inom räddningsväsende, befolkningsskydd, miljöskydd och uppgifter inom social- och hälsovården.
Den redogörelse som statsrådet nu kommer med är i sig inte särdeles dramatisk gällande. De stora anskaffningarna som vårt nationella försvar står inför kommer under 2010- och 2020- talen. Svenska riksdagsgruppen stöder förslaget att binda försvarsanslagen till en årlig höjning med 2 % för att trygga utvecklandet. I redogörelsen utgår statsrådet ännu från att vår reserv uppgår till 350 000 man. Svenska riksdagsgruppen är beredd att minska reserven i den takt årsklasserna blir mindre.
Eftersom vi står inför stora och dyra investeringar påminner Svenska riksdagsgruppen också om att besluten under kommande mandatperioder och linjedragningarna i kommande redogörelser är av stor vikt. Under det kommande decenniet måste frågan om huruvida vi skall stå för alla massiva anskaffningar själv eller om vi skall skaffa vår materiel som en del av Nato få ett svar.
Både republikens president och riksdagens talman lyfte upp systemet med redogörelser i samband med riksmötets öppnande. Svenska riksdagsgruppen anser att systemet med redogörelser är viktigt för att kunna beakta den parlamentariska synvinkeln i den långsiktiga planeringen av vår säkerhets- och försvarspolitik. Redogörelserna bidrar även till att söka konsensus i säkerhets- och försvarspolitiken. Ett brett politiskt samförstånd gällande säkerhets- och försvarspolitiken är viktigt och värdefullt.
Redogörelserna kunde dock utvecklas ytterligare. Redogörelserna kunde bli kortare och mer komprimerade utan att ge avkall på faktainnehållet. Om regeringen snabbt skulle redogöra för sin syn på säkerhets- och försvarspolitiken efter sitt tillträde skulle det parlamentariska greppet stärkas ytterligare. Säkerhets- och försvarspolitiken kunde dock med fördel diskuteras i riksdagen också i andra sammanhang än kring den försvars- och säkerhetspolitiska redogörelsen.
Statsrådet går genom flere länder och regioner i redogörelsen men vissa regioner saknas. Exempelvis lyser Afrikapolitiken med sin frånvaro. I redogörelsen nämns nog kriserna men inte politiken och råvarufördelningen. Dessutom saknar jag emellanåt konkreta ställningstaganden om hur Finland skall genomföra, eller bidra till att genomföra de principer som nämns. Redogörelsen kunde vara förtjänt av helhetsmässiga strategier också gällande de länder och regioner där Finland aktivt är engagerade i fredsbevarande verksamhet, exempelvis Afghanistan.
I redogörelsen kan vi även läsa att det nordiska försvarssamarbetet ytterligare fördjupas. Vi har redan ett visst samarbete, inte minst gällande den fredsbevarande verksamheten, men mer är ännu att vänta. För att få ut all önskvärd effekt ur samarbetet med våra grannar efterlyser Svenska riksdagsgruppen även ett aktivare grepp av de nordiska samarbetsstrukturerna, främst nordiska ministerrådet. Efter att försvar och säkerhet under årtionden varit ett icke-ärende i det nordiska samarbetet är det idag ett av de främsta praktiska exemplen vi har på samarbete. Gällande veckans nyhet om förslaget kring ett stärkt nordiskt samarbete både i form av övervakning och säkerhetsgarantier anser Svenska riksdagsgruppen att förslaget är värt att diskutera. Men vi måste minnas att alla de nordiska länderna har säkerhetsgarantier på sätt eller annat; Island och Norge från Nato, Sverige och Finland via EU:s solidaritetsklausul och Danmark via båda. Frågan är också om inte Island hinner bli medlem i EU förrän ett eventuellt samarbete kring övervakning av det isländska luftrummet blir aktuellt.
Inga direkta militära hot riktas idag mot Finland. Andra hot, direkta eller indirekta, finns det däremot gott om. Hotbilderna omfattar exempelvis terrorattacker, miljöförstöring och storolyckor som direkt eller indirekt också kan leda till militära hot. För att främja säkerheten i Finland, i våra närområden, i Europa men också globalt behöver vi ett brett säkerhetstänkande, ett brett perspektiv och ett gott samarbete där även Finland skall delta.
Mikaela Nylander höll gruppanförandet 11.2.2009
