Gruppanförande 24.2.2010

01.09.2010 kl. 13:50
Gruppanförande i anledning av interpellationen om de arbetslösas, pensionärernas, ensamförsörjarfamiljernas och de studerandes ställning

Interpellationen ligger onekligen i tiden. Året 2010 har inom EU utlysts till ett temaår för bekämpning av fattigdom och social utslagning. Även i ett välfärdssamhälle som vårt finns det fattiga, särskilt i relativa termer mätt. Det kan inte upprepas för ofta att omsorgen om dem som har det allra sämst ställt är den förnämsta mätaren av ett välfärdssamhälles framgång.

Det är oppositionens privilegium att generalisera, och det privilegiet har utnyttjats flitigt även denna gång. Alla pensionärer är inte fattiga, alla studerande är inte illa ute, inte ens alla arbetslösa eller ensamförsörjarfamiljer har det lika illa ställt. Men visst finns det inom dessa grupper, och även andra grupper såsom ensamstående vuxna och utslagna unga, sådana som verkar ha fallit igenom maskorna i våra skyddsnät. Det är dem vi måste försöka hjälpa.

De bästa insatserna i kampen mot fattigdom är de förebyggande. Det är särskilt uppenbart för de arbetslösas del. Den främsta medicinen mot arbetslöshetens gissel är inte ett gott arbetslöshetsskydd, utan arbete. Varje arbetslös är resultatet av ett misslyckande - oftast ingalunda från individens sida, utan från samhällets.

En hög sysselsättningsgrad är den bästa garantin för att samhället ska klara efterräkningarna av den ekonomiska krisen. Bara med hjälp av mera arbete, och fler år i arbetslivet, kan vi undvika nedskärningar av de statliga och kommunala utgifterna. Sysselsättningen är grunden för välfärden. Eller som Svenska riksdagsgruppen fastslagit förut: bara med hjälp av mer svett kan vi undvika blod och tårar. Det behövs fler arbetsplatser, det behövs insatser för hälsa, ork och trivsel i arbetet.

Det allra viktigaste är alltså att främja sysselsättningen, med alla medel som står till buds. Tyvärr kan regeringen inte styra världsekonomin, och vi är ytterst beroende av den export som nu börjar återhämta sig från den globala krisen. Vi kan inte leva på egna villkor som förr, devalvera, eller fritt justera skatter och avgifter, utan vi måste beakta villkoren i omvärlden och konkurrensförhållanden. Annars drabbas sysselsättningen och tillväxten och därmed grunden för välfärden. Regeringen har gjort sitt bästa för att motverka effekterna av de internationella konjunkturerna.

Den värsta formen av arbetslöshet är den som drabbar de unga. Den riskerar att sätta djupa spår för hela livet. Regeringen gör därför helt rätt i att prioritera åtgärder som främjar sysselsättningen bland de unga, med en tilläggsbudget som avges i mars. I Svenska riksdagsgruppen är vi mycket nöjda över att vår kulturminister Stefan Wallin tagit initiativ till att använda 30 miljoner extra ur penningautomatmedlen till att skapa arbetstillfällen för unga.

Men som också republikens president Tarja Halonen fastslog i sitt tal då riksmötet öppnades: ”Regeringens och riksdagens insatser bör vara effektiva, men ett stort ansvar faller trots allt på andra instanser”. Oppositionen lade kanske inte märke till de senare, kloka orden? Många parter behövs i det här sammanhanget.


I sitt svar på interpellationen räknar regeringen övertygande upp de miljoner, tiotals miljoner, ja hundratals miljoner som har använts för att motarbeta fattigdom. Regeringen kan bland annat påvisa att den har höjt grundavdraget för första gången på nästan 20 år, vilket mer än många andra åtgärder gynnar låginkomsttagare. På samma sätt har regeringen för första gången på länge höjt studiestödet. Nästa år höjs också de lägsta pensionerna mer än någonsin. Det är ingen orsak att här upprepa alla de övriga åtgärder regeringen har vidtagit.

Ändå bör vi vara ödmjuka och medge att åtgärderna inte har lyckats utrota, bara bryta fortsatt ökningen av den relativa fattigdomen i vårt land. Varje barn som får sin huvudsakliga näring via skolmaten är ett misslyckande för mycket, helt oberoende av om det är familjens ekonomiska situation eller till exempel alkoholmissbruk som ligger bakom. Med rätta betonade biskop Eero Huovinen vårt personliga och gemensamma ansvar för barnen, när riksdagen samlades till gudstjänst nyligen.

Varje studerande med familj som för att klara sina levnadskostnader tvingas till skiftesarbete helt utanför den egna branschen riskerar att förorsaka samhället kostnader i form av försenade studier och en uppskjuten start i arbetslivet. Varje ensamförsörjare eller arbetslös som tvingas se hur barnens klasskamrater tillbringar sportlovet i Lappland eller ännu längre bort men inte har råd att föra sina egna barn ens till närmaste skidbacke är värd vår uppriktiga empati.

Bra basservice och tryggande av allas primära behov är det bästa förebyggande arbetet och bidraget till ett bra liv för alla. Men det behövs också riktade åtgärder som beaktar individuella behov: precisionsvapen mot fattigdomen. En sådan åtgärd kunde vara att för ensamförsörjares del räkna bort de förhöjda barnbidragen från grunderna för eventuellt utkomststöd. Det skulle hjälpa många i nöd.

Men också här gäller presidentens recept: ansvaret ligger också hos andra än regering och riksdag. Det ligger hos kommuner och församlingar, hos hela den så kallade tredje sektorn, hos släktingar, hos grannar. Vi ska bry oss om varandra.

Svenska riksdagsgruppen förordar inte en samhällsmodell som bygger på privata försäkringar och frivillig välgörenhet i stället för en generell välfärd som tryggas av samhället, men nog frivillig verksamhet som ett komplement till samhällets nätverk. Av olika undersökningar har framgått att finlandssvenskarna lever längre, jobbar längre, är friskare och kanske rentav lite lyckligare än befolkningen i medeltal. Enligt forskningsrönen är en bidragande faktor finlandssvenskarnas sociala kohesion, gemenskap. Det behövs mera gemenskap i det finländska samhället, inte minst i de miljöer där unga växer upp och präglas, i hemmen och skolan.

Det sägs att historien upprepar sig och att människan aldrig lär av sina misstag. Det stämmer inte alltid, åtminstone inte då det gäller regeringens sätt att föra Finland genom denna globala ekonomiska kris. Regeringen har gjort sitt bästa för att undvika de misstag som onekligen gjordes i eftervården av den förra djupa krisen på nittiotalet. Nu ska hjulen hållas i gång i näringslivet. Regeringen har satsat på att minska undervisningsgrupper, på skolhälsovård och handledning, hemservice för äldre, handikappservice och barnskyddsåtgärder.

Svenska riksdagsgruppen kan förstå att det grämer oppositionen att den sittande regeringen har ett bättre socialt samvete än tidigare regeringar och har gjort mycket för att undvika att de fattigaste blir mer lidande än andra. Men poängen är att de fattigaste inte har råd att drabbas ens lika mycket som de andra. Det är på den punkten vårt välfärdssamhälle prövas.

Mycket återstår att göra för att även de mindre bemedlade bland oss ska kunna känna att de lever i ett välfärdssamhälle. Regeringen gör sitt bästa inom ramen för de resurser som kan användas, och Svenska riksdagsgruppen förordar enkel övergång till dagordningen.
 

Gruppanförandet hölls av Håkan Nordman 24.2.2010

Gruppanföranden

Gruppanförande 12.10.2010

Gruppanförande i interpellationsdebatten om rening av avloppsvatten i glesbygden
12.10.2010 kl. 15:35

GRUPPANFÖRANDE 29.9.2010

Gruppanförande i debatten om Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i EU:s militära krishanteringsinsats Eunavfor Atalanta
05.10.2010 kl. 09:05

Gruppfanförande 22.9.2010

Gruppanförande i demokratidebatten
23.09.2010 kl. 10:45

Gruppanförande 14.9.2010

Svenska riksdagsgruppens gruppanförande i remissdebatten om förslaget till statsbudget för 2011, hållet av gruppordförande Ulla-Maj Wideroos
14.09.2010 kl. 14:50

Gruppanförande 24.2.2010

Gruppanförande i anledning av interpellationen om de arbetslösas, pensionärernas, ensamförsörjarfamiljernas och de studerandes ställning
01.09.2010 kl. 13:50

Gruppanförande 29.6.2010

Gruppanförande i debatten om kärnkraftstillstånden
29.06.2010 kl. 13:55