I år är det tio år sedan FN satte upp sina milleniemål och fem år sedan världens ledare vid ett toppmöte enades om att demokrati, utveckling och mänskliga rättigheter är beroende av varandra. Alla länder har förbundit sig att verka för att utveckla demokratin, och att stärka rättsstaten, såväl som respekten för de grundläggande rättigheterna, inklusive rätten till utveckling. Utan demokrati inga mänskliga rättigheter och utan mänskliga rättigheter ingen utveckling etc. När vi i år firar den tredje internationella demokratidagen finns det skäl att understryka hur viktigt det är att det som brukar kallas det internationella samfundet tar sitt ansvar och föregår med gott exempel inom detta område. Vad tänker den vanlige medborgaren i Afghanistan på när någon säger det ”internationella samfundet”? Uppträder vi på ett sådan sätt i länder där inte mänskliga rättigheter respekteras, demokrati inte genomförts ännu och där vi har till uppgift att medverka till att rättsstaten utvecklas. Vi bär alla ett stort ansvar i vårt internationella eller utrikespolitiska handlande.
Under senare tiden har vi inom utrikespolitiken hört begreppet ”dignified foreign policy ”. Begreppet är viktigt och det är just på det sättet vi skall uppträda när det gäller att komma ur efterdyningarna av den ekonomiska recessionen. Tillväxten har varit regionalt ojämn och återhämtningen får inte ske utan att vi tar samtidigt beaktar klimatförändringen, energi- och råvarufrågorna. EU har ett väsande ansvar i en mer och mer multipolär värld. Men ett ökat ansvar har också Finland. Det finns all orsak att fundera på hur hårt vi driver kraven på att mänskliga rättigheter beaktas i våra bilaterala relationer. Är vi beredda att ställa krav på att andra stater skall respektera mänskliga rättigheter om det innebär risk för våra handelsavtal? I en värld där vi förespråkar en värdig utrikespolitik får inte begreppet ”mänskliga rättigheter” bara vara ett uttryck som vi bollar med utan uppföljning. Det har blivit alltför vanligt att missbruka ordet mänskliga rättigheter, vi måste kräva respekt och uppfyllelsevilja av våra kontrahenter om vi skall kunna påverka den globala utvecklingen.
Transparens är ett nytt hedersord som vi i Svenska riksdagsgruppen inte nog kan understryka vikten av. Genom transparens och öppenhet får människor förtroende för det vi sysslar med. De får veta vilka frågor vi behandlar och det ger också medborgarna en utökad möjlighet att påverka politiken. Att nå oss politiker direkt är ett nytt fenomen som kunnat genomföras tack vare alla sociala medier. Det är bra med hemsidor, bloggar och facebook. Vi närmar oss de på vars förtroende vi sitter, men vi har som politiker ett stort ansvar att använda mediet. Internet är en tillgång för medborgerlig påverkan, men också en risk då opinionsbildningen snedvrids. Vi har också fått uppleva hatattacker mot politiker på nätet som inte är acceptabelt varken för en europeisk demokrati, eller ett land som skall vara föregångare för andra.
Under fjolårets EU-val hade Svenska folkpartiet tillsammans med Åland en kandidat vid namn Emina Arnautovi´c som på valmötena förundrade sig över att finländarna inte glada i hågen och mangrant går och rösta. Själv hade hon vuxit upp i ett land där man inte fick rösta fritt, utan bara för eller emot kommunistpartiets kandidater, och egentligen inte fick rösta emot. Rösträtten är en grundrättighet, men globalt sett ett privilegium som inte är förunnat alla i världen. Det skall vi hela tiden hålla i minnet världen. Om vi skall ha folkomröstningar på lokal nivå, både i kommuner och i byar/stadsdelar, både rådgivande och bindande det kan man ha olika åsikter om, men vi skall slå vakt om det intresse för möjligheten att påverka som vårt kommunala system lett till. Små enheter ger en känsla av samhörighet och ökar beredvilligheten för frivilligt arbete. Utan att ge några generella pekpinnar kan det vara viktigt att framhålla fördelen med små administrativa enheter på bekostnaden av effektivitetssträvanden som kan ha andra stora nackdelar såsom bristen på närdemokrati.
Demokrati brukar definieras som majoritetens diktatur, men det är en otillräcklig definition. Till demokratin hör också stark hänsyn till minoriteter, bland dem språkliga. Finland är ett föregångsland inom området minoritetslösningar, och dessutom ett land med två nationalspråk. Att förstå vad som sägs i sitt hemland är en medborgerlig rättighet. I denna sal finns teknisk utrustning för simultantolkning. Utrustningen har använts två gånger under min tid, när FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och när EU-kommissionären László Andor var här och talade, men i vanliga fall finns inte denna möjlighet. I Kosovo finns det simultantolkning till serbiska trots deras närhistoria, och i Sydafrikas parlament finns det simultanöversättning till elva språk, även på åhörarplatserna. Här i vårt land kan inte den som bara behärskar svenska, och dit hör många ålänningar, förstå vad som sägs i deras hemlands parlament. Det kallas demokratiunderskott.
Statsrådets principbeslut om främjandet av demokratin i Finland har lett till en ökad debatt och medvetandegjort de här frågorna. Kvar finns dock mycket att göra och då särskilt vad gäller kvinnornas rätt till medverkan i beslutsfattandet. Kvinnor framställs ofta som offer, vilket de också är, offer för våld i hemmet, offer för sexuella övergrepp i krig och de bör få ett skydd, men vi får ingen ändring på dessa områden innan vi får kvinnor in i beslutsprocessen där krig och fred avgörs.
Gruppanförandet hölls av riksdagsledamot Elisabeth Nauclér 22.9.2010
