Allt sedan franska revolutionen har jämlikhet varit ett honnörsord i västerländska demokratier, ja i Norden har tanken strängt taget länge anor än så. Men alltför länge, in på det förra seklet, var jämlikhetstänkandet begränsat till män. Först för hundra år sedan började kvinnorna äntligen inkluderas.
Det är alltså inte att undra på att jämställdheten mellan kvinnor och män är långt ifrån genomförd. Visst var vi det första landet i världen som i praktiken införde allmän och lika rösträtt även för kvinnor. Visst toppar vi i många avseenden världsstatistiken över kvinnornas ställning i relation till männens. Och visst kan vi utåt just nu visa upp ett mycket jämställt ansikte, med en kvinnlig president, en kvinnlig statsminister, kvinnlig majoritet i regeringen och en av de starkaste kvinnorepresentationerna i parlamentet.
Men den som inbillar sig att allt därmed står rätt till, misstar sig gruvligt. Eller är åtminstone inte själv en kvinna som har upplevt den fortsatt haltande jämställdheten – i familjen, i utbildningen, i arbetslivet, i lönesättningen, i ledande befattningar inom tjänstemannakår och företagsledningar, och så vidare. Kvinnans euro förblir drygt 80 cent – och mannens år stannar som känt vid elva månader …
I stället för att slå oss till ro och med välbehag betrakta de resultat vi har uppnått måste vi låta vårt pionjärskap förplikta oss att ställa upp allt mer ambitiösa mål. Svenska riksdagsgruppen välkomnar därför denna första redogörelse om jämställdheten mellan kvinnor och män, som avlåtits medan Stefan Wallin är den minister som ansvarar för jämställdheten.
I ett anförande på fem minuter är det omöjligt att göra en redogörelse på sammanlagt över 200 sidor rättvisa. Den omspänner hela spektret av infallsvinklar, alla angelägna. Låt mig därför koncentrera mig på några helt konkreta punkter:
Låt oss för nästa regeringsperiod uppställa målet att reformera föräldraledigheten enligt den så kallade 6+6+6-modellen: sex månader för modern, sex för fadern och sex valbart för någondera. Det skulle stärka fädernas roll under barnets första år – märk väl, i jämställdhetens namn – och för sin del medverka till ökad jämställdhet i arbetslivet. Samtidigt borde arbetsgivarnas kostnader för föräldraledigheten omfördelas så att de inte oskäligt drabbar arbetskraftsintensiva branscher och företag med unga arbetstagare i fertil ålder.
En annan angelägen reform är att öka flexibiliteten i dagvården. Det är inte bara skiftesarbetande som kan behöva kvälls- och nattvård för barnen, utan också ensamförsörjare och företagarfamiljer, med ensamförsörjande företagarkvinnor i spetsen. Över huvud taget gäller det att bättre sammanjämka arbets- och familjeliv, så att ingendera föräldern behöver ge upp det ena av dem.
Ingendera föräldern, alltså. Lika viktigt som att lyfta upp kvinnornas position i arbets- och samhällslivet är att stärka männens roll i familjen och i relation till barnen, men också att öka männens jämställdhet på områden där de ligger efter. Det gäller inte minst den fysiska och mentala hälsan. Högre utslagningsrisk, större spritproblem och fler självmord bland männen talar sitt bara alltför tydliga språk.
Särskild vikt måste vi lägga vid att främja jämställdheten bland invandrare som kommer från kulturer där kvinnan är underställd mannen. Vi kan och bör respektera andra kulturer och sedvänjor, men vår tolerans får aldrig gå ut över grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter för kvinnorna. Till dem hör att röra sig fritt utanför hemmet, att få utbilda sig och få arbeta. Kvinnlig omskärelse – könsstympning – och så kallade hedersmord – som är allt annat än hedersamma – är människorättskränkningar som över huvud taget inte får förekomma. Finland måste vara ett land som skyddar kvinnor mot sådana kränkningar. Hot om sådana är en central grund för asyl.
Våld i närrelationer måste i enlighet med Cedaw-konventionen som binder Finland beivras med alla tillbudsstående juridiska medel och med hjälp av social- och mentalvårdsinsatser. Vi behöver en helhetsstrategi, det räcker inte med projektinsatser. Och ändå kommer det alltid att finnas offer – oftast kvinnor och barn, men ibland också män – som behöver skyddas från våldsmakare i den egna familjekretsen. Därför bör antalet platser i skyddshem utökas. Enligt internationella normer borde Finland ha 500 skyddshemsplatser, men vi har bara 123.
Ytterst faller många brister i jämställdheten mellan kvinnor och män tillbaka på attityder, på stereotypa mans- och kvinnoroller och på bristande förståelse för hur det andra könet gestaltar sin verklighet. I nyckelrollen då det gäller att skapa de rätta attityderna och råda bot på stereotyperna är, utöver familjen, hela fostringsprocessen från dagvård över grundskola till högre utbildning. Lärarna och den övriga dagvårds- och skolpersonalen är därför centrala. I deras utbildning måste attitydfostran prioriteras högt.
Journalister och reklammakare är andra nyckelgrupper som påverkar attityder. För att inte tala om leksaksbranschens ansvar.
Ett annat sätt att påverka attityderna är de jämställdhetsplaner som förutsätts av företag, statliga och kommunala verk och på arbetsplatser överlag. Planerna får inte bli femte rangens rutinärenden, utan bör genomsyra all verksamhet på arbetsplatserna.
Över huvud taget är genomsyrandet ett nyckelord i sammanhanget. Bara genom att låta jämställdhetsidealet genomsyra all mänsklig verksamhet, från landets regering och företags styrelserum till verkstadsgolv och klassrum, kan vi leva upp till det som Finlands goda jämställdhetsrykte ute i världen förpliktar oss till.
Låt oss hoppas att den här attityden genomsyrar redan dagens riksdagsdebatt, så att både män och kvinnor deltar i den med samma engagemang!
Gruppanförandet hölls 18.11.2010 av ríksdagsledamot Anna-Maja Henriksson
