För att kunna upprätthålla och utveckla vårt välfärdssamhälle måste vi höja produktiviteten. Annars klarar vi inte av de utmaningar den åldrande befolkningen och en hotande brist på arbetskraft medför. Ett sätt att höja produktiviteten utan att ge avkall på kvaliteten är elektroniska, digitala tjänster. Statsrådet är därför med denna redogörelse ute i ett angeläget ärende.
Vi inbillar oss kanske att vi ligger i världstoppen, men så är inte genomgående fallet. Finland placerar sig nog väl i vissa internationella jämförelser, men det är inte säkert att vi kan tala om något försprång längre. Andra länder har kommit ifatt, och i en del fall släpar vi efter. Det är till exempel inte alls så vanligt hos oss med att ta emot och betala elektroniska räkningar som på andra håll i Europa.
Det var mycket viktigt att Finland, som det första landet i världen, definierade en Internetanslutning på en megabit som en samhällsomfattande tjänst. Nu gäller det att förverkliga den förhöjda ambitionen att alla finländare till år 2015 ska bo inom två kilometer från ett kommunikationsnät med hastigheten 100Mbit/sekund.
Värderade talman,
Då det gäller frekvenspolitiken stämmer det att lägre frekvensområden kräver mindre basstationer och sålunda är billigare för operatörerna. Men ju större täckning en basstation har, desto flera abonnenter är det som delar på frekvensbanden, vilket gör kommunikationen långsammare.
I november 2009 ordnades för första gången ett försök med en frekvensauktion. Detta är en möjlighet att dela ut frekvenser, men man måste även undersöka om denna modell innebär höjda kostnader för frekvensernas slutanvändare, t.ex. genom högre konsumentpris för användningen av mobila tjänster.
Strategin konstaterar att även om Finland är ett av de ledande länderna i världen i fråga om nätuppkopplingar som utnyttjar mobilteknik, så kan den trådlösa tekniken inte erbjuda den hastighet som behövs för att möjliggöra höghastighetsinternet. En sådan är möjlig i hela landet bara med hjälp av ett tillräckligt optofibernät. Regeringen har reserverat 66 miljoner euro för utbyggnad av snabba förbindelser i hela landet.
De två sista kilometrarna ska kunden själv stå för, och det är viktigt att dessa kostnader inte blir orimliga, särskilt i skärgårdsområden där trådtelefonnäten tyvärr håller på att avvecklas. Det handlar om stora investeringar och Svenska riksdagsgruppen anser att staten kunde överväga ett lånegarantisystem för nätandelslagen, för att möjliggöra de stora initialinvesteringar som behövs. Tids nog då bredbandet finns i byn kommer allt fler invånare att komma med och investeringen bli lönsam. Trådlösa nätverk kan fungera som komplement men i dagens läge är det endast riktiga fibernät som verkligen kan erbjuda den kapacitet som behövs för framtidens Internet.
Användningen av s.k. molntjänster som ett sätt att ordna tjänster ska utvärderas som en ny modell för att flexibelt ta i bruk tillämpningar som byggs upp av dessa. Här måste man dock vara uppmärksam på datasäkerheten. Det är viktigt att informationssystemens interoperabilitet lyfts fram. Infrastrukturen ska baseras på öppna standarder.
Då det gäller Digita som upprätthåller t.ex. det digitala landsomfattande tv-nätverket finns det orsak att undersöka hur företaget lägger priserna på sina tjänster. I jämförelse med nätverksoperatörer i andra nordiska länder är prissättningen klart högre. YLE, vår public service-förmedlare och en stor köpare av finländska film och tv- produktioner, betalar varje år en del av tv-avgifterna till Digita för hyran av nätverk.
Det finns orsak för Kommunikationsministeriet att undersöka hur man bättre kunde kontrollera att den faktiska monopolsituationen inte går ut över skattebetalarna. Vi talar om en summa kring 16–20 miljoner euro per år som tv-branschen anser sig betala för mycket. Det höga priset möjliggörs genom att man värderar det kapitalet som är bundet i infrastrukturen till “nyanskaffningsvärde”, inte bokföringsvärde.
Finland kan och bör bli en föregångare då det gäller användning av informationsteknologi i undervisningen. Varje elev borde redan i lågstadiet ha tillgång till en egen bärbar dator, och sedan bör utbildningen fortsätta genom hela skolan, ja hela livet. Det kräver också att de blivande lärarna i sin utbildning ges gedigna it-kunskaper.
Svenska riksdagsgruppen vill också särskilt betona vikten av att den digitala samhällsservicen från första början byggs upp flerspråkigt: på de båda nationalspråken, på samiska och med tanke på invandrare och tillfälliga besökare även åtminstone på engelska och ryska. Elektronisk service erbjuder en lösning på språkserviceproblemen, som en välkommen komplettering till muntlig betjäning.
Vi måste även satsa mera på en framtidens teknologi – språkteknologin – med vilken man snabbt kan överföra naturligt språk, det viss säga mänskligt tal eller olika skrifter, till en form som kan behandlas av en dator. Framsteg här ger betydande inbesparingar i tid och resurser.
Seniormedborgarna ska i ökande grad aktivt involveras i informationsteknologin, men ingen bör tvingas till det. Personer med fysiska eller mentala funktionshinder bör ägnas särskild uppmärksamhet, så att elektroniska tjänster anpassas till deras behov. Detta bör beaktas då myndigheters sidor uppdateras.
Svenska riksdagsgruppen vill ändå påminna om att det också finns gränser för i vilken utsträckning elektronisk service kan ersätta personlig handledning och rådgivning. Den betjäning levande människor ger kan aldrig helt och hållet ersättas av dataskärmar och sms-meddelanden.
Gruppanförandet hölls 30.11.2010 av riksdagsledamot Mats Nylund
