Finland har alla förutsättningar för att vara en global föregångare i frågor om naturresurser. För att vi skall nå den positionen och målsättningen måste både sektorspecifika och sektoröverskridande konkreta åtgärder vidtas, och detta utgående från de riktlinjer som ställts upp och de beslut som fattats.

Vi lyckas med att producera nationellt mervärde och välbefinnande utifrån våra naturresurser för framtida generationer endast ifall att de ministerier som ansvarar för användningen av naturresurser och övrig förvaltning ifråga drar åt samma håll.

Naturresurserna ger oss ett mervärde som vi byggt upp vårt lands välfärd och nationalekonomi på. Det är av stor vikt att vi nu skapar en fungerande organisation kring naturresurspolitiken och – ekonomin och får ett helhetsperspektiv på dessa. Ett organ på hög nivå som rapporterar direkt till statsministern kan vara ett alternativ. Vad gäller förslaget att sammanslå det ekonomiska rådet och rådet för naturresurser anser Svenska riksdagsgruppen att koordinering och samarbete mellan de två organen bör prioriteras. Det viktiga är att den modell som väljs också fungerar i praktiken och att modellen föranleder så lite byråkrati som möjligt.

Den allmänna ekonomiska utvecklingen och klimatförändringen är två stora utmaningar som vi tampas med just nu. Vi har, som nation och som del av EU, varit tvungna att fatta politiska beslut i båda frågorna och nu måste vi ta en närmare titt på hur dessa beslut skall tolkas gällande vår naturresurspolitik.

För att vi i Finland också i framtiden ska kunna ha det ekonomiskt bra måste vi hitta nya möjligheter för affärsverksamhet inom exempelvis naturresurserna. Därför måste satsningar göras på samarbete, kommunikation och information förutom inom förvaltningen också utåt till, och med, aktörer inom näringslivet och medborgarsamhället.

Utmaningen hittar vi i miljön, eller också ekosystemtjänsterna, som står i fokus i redogörelsen. Naturresurserna måste utnyttjas på ett hållbart sätt så att miljön inte överbelastas.

Allt nytt som tillförs vår jord är det som växer, som kommer via fotosyntesen med hjälp av solen. All egentlig tillväxt är biologisk, även den ekonomiska tillväxten. All övrig verksamhet är rundgång eller exploatering. Därför är kretsloppstänkandet en förutsättning för hållbar verksamhet.

Detta är välbekanta fakta för jordbrukarna men tillämpningen gäller all mänsklig verksamhet. Det är en sanning som är viktig att hålla i minnet när vi talar om naturresurser, ekonomi och näringslivet.
Slutna kretslopp, minskade koldioxidutsläpp, material- och energieffektivitet bör eftersträvas inom allt näringsliv. Naturresurspolitiken och – ekonomin kan vara en viktig källa för såväl den nationella som den lokala välfärden, för minskningen av växthusgasutsläpp och avfall, för tryggandet av den nationella försörjningsberedskapen och för att öka omvärldens uppskattning för finsk expertis i naturresursfrågor.

Det finns många finländska kretsloppsfrågor som kräver en lösning. Som ett exempel vill Svenska riksdagsgruppen lyfta fram gödsling av skog med aska. Redan våren 2006 i samband med behandlingen av lagen om gödselfabrikat konstaterade riksdagen att det varje år uppstår hundratusentals ton trä- och torvaska vid förbränning i energianläggningar, och att försök visat att om man engångsgödslar skog med denna högklassiga aska ökar trädtillväxten i årtionden framöver. Detta är ett utmärkt exempel på kretsloppstänkande.

Snart fem år senare deponeras fortfarande så gott som all aska på avstjälpningsplatser och skogen gödslas med handelsgödsel framställt av fossila bränslen. Detta på grund av svag och bristfällig lagstiftning som inte beaktar att gränsvärden för exempelvis tungmetallinnehåll för ett gödselmedel som används årligen inte behöver vara densamma för gödsel som används vart 40:e eller 80:e år!

Vi måste proaktivt gå in för en förvaltnings- och handlingsmodell som är knuten till såväl den ekonomiska politiken, miljöpolitiken, klimat- och energipolitiken som utbildningspolitiken.
Samtidigt måste lagstiftningen, planeringen av markanvändningen, miljökonsekvensbedömningen, tillståndsförfaranden och förvaltningspraxis stödja redogörelsens målsättningar, annars drar vi undan mattan för en verklig naturresursekonomi, som kan stöda hela samhällets välfärd.

Ser vi till förvaltningspraxis hittar vi exempel där det finns mycket att förbättra. Det är välbekant att till exempel miljöförvaltningens nog så viktiga arbete för en hållbar utveckling, ofta uppfattas som stelbent eller bakåtsträvande för samhällsutvecklingen. Att skärgårdsbefolkningen som i decennier och sekler levt i samklang med sin omgivning får begränsningar i sin yrkesutövning och i sin rörelsefrihet på grund av skyddsprogram och fredningar är exempel på detta.

Motsättningarna är så gott som alltid konstruerade och beror på dålig kommunikation och bristfällig förvaltning. Kanske en del av de ovannämnda bekymren också kan lösas genom bättre koordinering mellan ministerier och förvaltningar.

Vatten, den viktigaste naturresursen som finns, har ett eget kapitel i redogörelsen. Det konstateras att i synnerhet rent vatten blir en ännu större bristvara i framtiden globalt sett.

Grundvattenskyddet i vårt land är generellt sett bra men såväl lagstiftningen som förvaltningen är splittrad och det innebär problem för både markanvändning och rättssäkerheten. Vi har också stora utmaningar kvar när det gäller vattenkvaliteten i våra insjöar och framför allt i Östersjön.

Naturresursredogörelsen är en bra inledning till att sammanföra politik som gäller bioekonomi, mineralekonomi och vattenhushållningen. Finland har tillgång till betydande naturresurser och således är det bara naturligt att en ny politik som tar fasta på deras användning tas fram. Den absolut viktigaste behållningen av redogörelsen är att den visar på behovet av bättre koordinering och samarbete över sektorgränser.

Gruppanförandet hölls 8.12.2010 av riksdagsledamot Mats Nylund