Jyrki Katainens regering har i sitt program förbundit sig till att bygga vidare på det arbete som startat med kommun- och servicestrukturreformen, uttryckligen för att skapa en välfungerande kommunstruktur som tillgodoser människans behov. Regeringen har förbundit sig till att förändringarna ska ske rättvist, demokratiskt och med beaktande av de språkliga förhållandena. Likaså kommer långa avstånd och skärgårdsförhållanden att ha betydelse.
Svenska riksdagsgruppen har konsekvent arbetat för en hållbar kommunstruktur. Regeringen arbetar uttryckligen för att trygga servicen och påverkningsmöjligheterna för alla medborgare, i hela landet.
Kärnan är att de tjänster kommuninvånarna behöver i livets alla skeden, som barn, som unga, som vuxna och som äldre ska tryggas. Det är kommuninvånarna och deras behov som är utgångspunkten. I och med förbättringsreformen har vi möjlighet att göra detta, något som interpellanterna på lång sikt äventyrar genom att ifrågasätta behovet av förändring.
Kommunerna som sådana, deras antal och hela kommunstrukturen är inga självändamål, utan medel med vars hjälp invånarnas, medborgarnas, behov ska mötas. I dagsläget fungerar servicen inte för alla. Boningsorten har en alltför stor inverkan på den nivå av service invånarna får. Vårt ansvar är att se till att den service människorna behöver och har rätt till faktiskt är tillgänglig och av hög kvalitet – oberoende av boningsort. Boningsorten får inte avgöra basservicens nivå - välfärden måste finnas till för alla!
Större kommunala enheter kan också skapa förutsättningar för en flexibel personalpolitik – nej, inte med målet att minska personalen, men nog att disponera den effektivt och flexibelt. På det sättet kan också kostnadsökningar stävjas.
Kommunernas storlek och antal har ändå sin betydelse på en viktig punkt: närdemokratin. Just på den punkten kunde man tala om kommunerna som ett, om inte självändamål, så gott ändamål. Eller närmare bestämt alltjämt som ett medel, men ett viktigt sådant, för att trygga invånarnas inflytande.
Det är uppenbart att påverkningsmöjligheterna är större i en mindre än i en stor kommun. Vi har redan nu många kommuner där avståndet mellan medborgare och beslutsfattare är för långt. Men vad är det som säger att inflytandet ska fungera bara just på kommunnivå?
Finland är ett land med aktiva medborgare som tar del av beslutsfattandet i samhället. Vi måste nu vara innovativa och bereda möjligheten att bättre ta till vara denna resurs i kommunerna. Vi måste helt enkelt hitta nya metoder i takt med att kommunerna blir större.
I ungdomslagen förutsätts att unga ska vara delaktiga i det kommunala beslutsfattandet. I cirka 70 procent av landets kommuner finns redan ungdomsfullmäktige och luckorna fylls förhoppningsvis med tiden. Ett sätt att öka de unga kommuninvånarnas inflytande kunde vara att ge ungdomsfullmäktige rätt att vara representerat i kommunernas nämnder och beredande arbetsgrupper. I kombination med att också äldreråden ges inflytande kunde detta förstärka de lokala påverkningsmöjligheterna även i större kommuner.
Stadsdels-, kommundels- och byaråd är andra bra exempel på fungerande närdemokrati. Vid kommunfusioner är det naturligt att ge gamla primärkommuner en sådan ställning, och i redan nu stora kommuner behöver beslutsfattandet en mer lokal komplettering.
Svenska riksdagsgruppen är övertygad om att vi genom individens delaktighet i beslutsfattandet både bygger gemenskap och banar väg för goda beslut!
Samtidigt som kommunerna är medel och inga självändamål, är det viktigt att understryka att kommunerna bör vara aktörer, subjekt, och inte objekt, i den fortsatta reformprocessen. Vi är övertygade om att man lokalt har kapacitet att avgöra sin egen framtid. Vi tror på en reformprocess som inkluderar kommunerna och deras beslutsfattare. Vi anser att ett tecken på respekt är att presentera olika alternativ åt kommuninvånarna att ta ställning till.
All den energi som hittills har ägnats KSSR-processen har ingalunda varit bortkastad, utan tvärtom ytterst värdefull. Reformerna har fått kommunerna att se över, rationalisera och effektivera sina servicestrukturer, och framför allt att prioritera och prioritera rätt. De kommuner som har valt samgång har gjort klokt, men de som i stället har sökt effektivt samarbete med grannkommuner har gjort lika klokt. De lokala förhållandena har fått avgöra.
Där kommungränserna finns, och kvarstår, bör de vara flexibla i förhållande till den service som erbjuds. Det måste gå an att utnyttja grannkommunens tjänster om de ligger närmare än den egna kommunens.
Regeringen Katainen är inne på rätt spår när den förbundit sig till en förbättringsreform. Utgångspunkten i arbetet är regeringsprogrammet. Vi vill understryka tre viktiga faktorer som regeringen förbundit sig att beakta i det fortsatta reformarbetet: de geografiska avstånden, skärgårdsförhållanden och språkförhållanden. Det är viktigt att inse att de här kriterierna inte bildar automatiska och generella undantag från behovet att alls se över strukturerna, utan de ska beaktas då slutsatserna dras.
En kommun i Lappland eller i skärgården kan inte avkrävas samma befolkningsunderlag som kommuner i gemen, och då kommuner och samarbetsområden av olika slag bildas ska servicen på de båda nationalspråken – och i sameområdena på samiska – tryggas på minst nuvarande nivå. Svenska riksdagsgruppen utgår från att servicen i verkligheten ska bli bättre. För att långsiktigt trygga landets tvåspråkighet är det lika viktigt är att det också i framtiden finns kommuner med svenska som majoritets- och förvaltningsspråk.
Det är också viktigt att se till metropolområdets framtid. Samma lösningsmodeller som fungerar för det övriga Finland fungerar inte i metropolen. I huvudstadsregionens fyra städer bor det 65 000 svenskspråkiga och otaliga tvåspråkiga. Det är en stor befolkningsgrupp vars service på sitt modersmål man bättre kunde garantera med hjälp av bättre koordinering i huvudstadsregionen.
Svenska riksdagsgruppen anser att tvångsfusioner av kommuner vore ett bevis på misslyckande från både kommunernas och statens sida. I stället litar vi på att kommunerna själva agerar, med invånarnas bästa för ögonen.
Förvisso behöver kommunerna arbetsro. Men just därför är det viktigt att de nu förekommer och inte låter sig förekommas, och har blicken fäst tillräckligt långt in i framtiden. Då strukturerna byggs upp inte bara för stundens behov utan för en överskådlig framtid, då kan kommunerna räkna med arbetsro i fortsättningen. Halvmesyrer ger inte arbetsro.
Målsättningen måste vara att genomföra en språkligt hållbar kommunreform som gör vardagen bättre för vårt lands befolkning. I denna förbättringsreform måste demokrati, rättvisa och välfärd utgöra grundprinciperna. Tillsammans, med kommunerna som aktiva deltagare i processen, kommer vi att bygga en hållbar struktur för framtiden.
Ulla-Maj Wideroos höll gruppanförandet 28.9.2011
