Ärade talman,
Sannfinländarna och vänstergruppen har lindat in sin interpellation om STX-varvet i en allmän kritik av regeringens ekonomiska politik och finanspolitik. Den ekonomiska politiken och finanspolitiken debatterades i denna sal så sent som i går, men visst kan vi debattera den igen, om oppositionen så vill.

Det är alltid lätt att framföra kritik mot den förda ekonomiska politiken, eftersom det aldrig finns en enda oemotsäglig sanning i ekonomisk politik. De fakta som interpellanterna hänvisar till är ändå välkända, ända sedan valet för två år sedan.

Det fanns efter det valet sådana partier som vågade ta ansvar för Finlands framtid, men det fanns också ett parti som trots en stor framgång i valet vägrade ta sitt ansvar. Svenska riksdagsgruppen vågar påstå att meningsskiljaktigheterna som regeringspartierna klarade av att jämka ihop inte skulle ha varit svårare för sannfinländarna än för andra att klara av.

Men nej, Sannfinländarna ville inte ta ansvar för Finland och för vår nations behövliga omstrukturering till ett land i en ny och öppnare värld. Ert fina valresultat användes till en oppositionspolitik som inte alltid gynnat landet. Det kan hända att det nu senare börjat gå upp även för många sannfinländare att denna valframgång kunde ha utnyttjats bättre.

Ärade talman,
Interpellanterna bör få en eloge för sin ärlighet då de medger att den svaga ekonomiska konjunkturen har försvårat uppfyllandet av regeringsprogrammets mål för budgetunderskottet och sysselsättningen. Ändå är varje tillkortakommande förstås enligt interpellationen regeringens fel, medan alla goda åtgärder som har vidtagits är plagierade ur sannfinländarnas program. Tro det den som vill.

Sannfinländarna säger också att regeringen inte skall glömma målet med att få stopp på skuldspiralen. Man hänvisar till och med speciellt till att offentliga sektorns ökade kostnader måste stävjas. Men när regeringen lanserat kommun- och strukturreformen som på sikt har just dessa mål som sannfinländarna efterlyser, då lyser Sannfinländarnas bromslyktor röda i riksdagen, allt skall förbli som tidigare. De vill gå bakåt, trots att världen går framåt.

Ärade talman,
Sannfinländarna går också till starkt angrepp mot regeringens industripolitik. Man tar som exempel vissa företag som hamnat i svåra situationer. Svenska riksdagsgruppen vill påstå att kritiken riktas åt fel håll. Regeringen ska skapa förutsättningar för industri och andra företag att verka i Finland, enligt de regler som gäller. Regeringen ska inte syssla med subventionspolitik som dessutom stöder en oansvarig arbetsmarknadspolitik. Det är arbetsmarknadsparterna som kommer överens om arbetsmarknadens villkor.

Svenska riksdagsgruppen lägger stor vikt vid att arbetsmarknadsparterna tar det ansvar som dem tillhör. Gör man inte det, kör man en Sannfinländsk politik, som går ut på att få tillbaka vår gamla valuta. Med en egen valuta behöver arbetsmarknadsparterna inte ta något ansvar, man kan driva vilken lönepolitik som helst. När man prissatt ut sig från exportmarkanden devalverar man valutan.

Denna politik vill Svenska riksdagsgruppen inte ha tillbaka. Alla vet vi vem som förlorade på denna politik, som sannfinländarna trånar efter, jo den vanliga löntagaren och småföretagarna, de som vann mest var kapitalägarna. Det är en sådan politik sannfinländarna eftersträvar.

Ärade talman,
Det värsta som kan hända är om regeringen går in för Sannfinländarnas föreslagna politik, som går ut på att regeringen med skattebetalarnas pengar går in och stöder eller blir delägare i företag som prissatt sig ut ur marknaden. Vi kommer då in i en ond spiral. Då hejdar ingen längre arbetsmarknaden, för den industri eller de företag som inte klarar sig på världsmarknaden tar regeringen hand om med skattemedel.

Till saken hör också att aktier i STX Åbovarv aldrig har erbjudits till försäljning.

En sådan företags- och industripolitik som Sannfinländarna efterlyser har Finland inte råd med. Därför borde all energi inriktas på realiteterna. President Paasikivi påminde om att ”erkännande av realiteter är grunden för all visdom”. Vi borde nu erkänna realiteten att med det kostnadstryck som arbetsmarknaden satt på vår exportindustri och deras underleverantörer klarar industrin inte av att konkurrera på en global marknad.

Här finns tre utvägar: endera subventionerar regeringen industrin med skattemedel eller så rättar arbetsmarknadsparterna till kostnadstrycket för industrin, eller så läggs industrin ned med arbetslöshet som följd. Det är dessa realiteter vi har att vänja oss vid.

Svenska riksdagsgruppen har fortsatt förtroende för regeringen Katainen.