Ärade talman,
Kommunstrukturen och kommunernas storlek är inga självändamål för Svenska riksdagsgruppen, och det är inte heller ändringar i den, såsom kommunfusioner.
Kommunerna är till för att betjäna sina invånare. De finns för att tillhandahålla en god service, som är tillgänglig, kostnadseffektiv och ges på vars och ens eget språk, och utan att närdemokratin äventyras. Att detta fungerar är för Svenska riksdagsgruppen ett primärmål- och ett självändamål. Ifall kommunfusioner behövs som medel för att uppnå detta mål är fusioner motiverade.
I det lagförslag regeringen har avgett uppmanas kommunerna nu att så att säga "svänga på alla stenar". Kommunerna ska se längre än bara till fjolårets eller årets bokslut. Blickarna bör riktas långsiktigt, minst 10-20 år framåt: hur ser demografin i kommunen och regionen ut, hur utvecklas skattebasen, hur kan servicenivån bibehållas och utvecklas, vilka förutsättningar har näringslivet?
Om bredare axlar behövs för att klara utmaningarna finns den bästa partnern oftast i grannskapet. Då bör man kunna glömma tidigare meningsskiljaktigheter, prestige och konkurrensförhållanden och se till vilket det gemensamma bästa kunde vara. Det föreliggande lagförslaget innebär att alla kommuner förutsätts ingå i en utredning om plus och minus med en fusion. Ingen kan förlora något på en utredning.
Besluten fattas sedan i kommunerna, med respekt för den kommunala autonomin. Också att inte fatta beslut om fusion är ett beslut. För de kommunala beslutsfattarna handlar det därför nu om att hantera frihet under ansvar och att tänka långsiktigt. Tvång finns bara att utreda, enligt givna kriterier, medan beslut om tvångsfusioner kan komma på fråga bara i en sådan situation då en kommun ekonomiskt inte längre är kapabel att trygga grundservicen för sina invånare.
Klokast handlar de kommuner som frivilligt går in för utredningar av olika alternativ, och det så fort som möjligt. Så har kommunerna de största möjligheterna att själva påverka sin framtid.
Ärade talman,
Regeringens utgångspunkt för den även enligt justitiekanslerns ställningstagande starkt sammankopplade reformen av social- och hälsovårdens strukturer är strängt rationell. Kommuner som har färre än cirka 20 000 invånare har enligt regeringens uppfattning inte ett tillräckligt eget underlag för social- och hälsovården, och bör utreda en samgång med andra. De som har mellan cirka 20 000 och 50 000 anses däremot ha ett tillräckligt underlag för grundläggande social- och hälsovård, men behöver utreda samarbete för den specialiserade vårdens del. Att det på sina håll i landet skulle behövas tre nivåer är enligt Svenska riksdagsgruppens uppfattning ett faktum.
Justitiekanslerns berättigade krav på att riktlinjerna för social- och hälsovårdsreformen bör vara klara innan beslut fattas om kommunreformen uppfylls enligt vår uppfattning genom att riksdagen informeras under behandlingens gång, och genom att kommunerna får denna information innan de startar utredningarna.
Ärade talman,Vad själva kommunstrukturen beträffar, bör särdrag beaktas: långa avstånd såsom i Lappland, skärgårdsförhållanden längs hela vår kust och så den språkliga servicen både för de båda nationalspråksgrupperna och för samerna.
För de språkliga rättigheternas del är Svenska riksdagsgruppen tillfreds med den föreslagna ändringen av språklagen, som innebär att då en tvåspråkig kommun blir en del av en enspråkig, så blir hela den nya kommunen tvåspråkig. Annars skulle språkliga rättigheter i praktiken fråntas tusentals medborgare.
Ärade talman,Metropolområdet kring huvudstaden behandlas helt riktigt som ett särfall. Här är ju befolkningsunderlaget och serviceutbudet som sådant inget allmänt problem, varför kommunfusioner inte är någon lösning. Det är vissa överbyggande infrastrukturer och funktioner såsom markplanering, bostadsbyggande och trafik som bör skötas över de nuvarande kommungränserna, inom en metropolförvaltning.
I en metropolförvaltning kunde också den svenska servicen för mindre specialgrupper vara en föregångare då det gäller samarbete över kommungränserna.
Ärade talman,Det är skäl att upprepa vad Svenska riksdagsgruppen sagt tidigare:
Det är inte antalet kommuner som är det centrala, utan en struktur som tillgodoser människornas servicebehov även i framtiden. Det säger sig självt att det i vårt Finland med glesbygd, skärgård, landsbygd, småstäder, storstadsområden och olika språkliga förhållanden, inte är möjligt att ta fram en passare och rita upp en modell som är den samma för alla. Utmaningarna är till en del olika, men faktum kvarstår: vi måste förmå att tillsammans se helheten och blicka över den egna kommungränsen.
Låt oss visa att vi är mogna att bära ett sådant gemensamt ansvar.