Ärade talman,
Sannfinländarna har en tacksam sits. Det är lätt att med enkel demagogi, retorik, satir och ironi angripa planen för att hjälpa Cypern i den situation landet har hamnat i. Kritiken går lätt hem bland dem som inte har satt sig in i vad eurokrisen handlar om och vilka följderna kan bli om den inte också för Cyperns del kan lösas.

Ändå vore det enligt Svenska riksdagsgruppen knappast för mycket begärt att kritiken skulle basera sig på fakta. Finland sänder inga skattebetalarpengar till Cypern, såsom interpellanterna hävdar. Däremot går Finland liksom alla andra euroländer i borgen för lån som Cypern upptar – och måste återbetala, med ränta. Det är inte heller så att IMF och de andra euroländerna via ESM-mekanismen står för hela räddningspaketet, utan de som har deponerat pengar i de cypriotiska bankerna får minsann blöda.

Dem verkar Sannfinländarna ömma om, då de i interpellationen frågar hur man kunde godkänna att insättningsgarantin bryts. I samma interpellation låter man förstå att det bland annat handlar om penningtvättare. Vem vill alltså skydda penningtvättarna?

De deponenter vars depositioner delvis beslagtas för att rädda bankväsendet får i dagsläget rätt värdelösa aktier i banken som kompensation. Men principiellt är detta viktigt: det betyder att de gamla aktieägarna får lov att dela på kommande dividender med de nya.

Ärade talman,
De euroländer som har hamnat i kris har en intressant gemensam egenskap: Irland, Portugal, Spanien, Grekland och Cypern befinner sig alla i tre av Europas fyra hörn. I det nordvästra hörnet befinner sig också det krisdrabbade Island, utanför EU och euron.

Bara det nordöstra hörnet har – bortsett från Litauen – besparats från en motsvarande djup finans- och bankkris. I det här hörnet befinner sig Finland. Vi kan vara stolta över att vi har klarat oss bättre, tack vare en bättre budgetdisciplin och en strängare bankkontroll, och inte minst tack vare att vi inte har den överdimensionerade banksektor som har kännetecknat särskilt östaterna Island, Irland och Cypern.

Ärade talman,
Vi ska ändå komma ihåg att det bara är tjugo år sedan vi, mestadels utan egen förskyllan men närmast på grund av yttre omständigheter, upplevde en finans- och bankkris som är fullt jämförbar med dagens kris. Vi var inte medlemmar i EU då, och det fanns ingen gemensam europeisk valuta. Vi fick klara oss helt på egen hand, vilket vi också gjorde.

Men det pris många medborgare, och inte minst företagare, fick betala var mycket högt. Det finns alltjämt de som betalar bort skulder och räntor från den tiden.

Om vi hade varit medlem i EU och om euron hade funnits då: hade inte vi förväntat oss att andra EU- och euroländer hade hjälpt oss ur krisen? Hur hade vi upplevt det om de hade vänt oss ryggen – kanske för att något ”sanntyskt”, ”sannholländskt”, ”sannfranskt” eller ”sannitalienskt” parti hade lyckats stoppa solidaritetsmekanismen?

Nu säger någon säkert att detta är teorier ut det förflutna. Javisst, men vilka garantier har vi för att vi aldrig i framtiden skulle kunna hamna i en motsvarande situation? Jo, vi har EU och euron som stabiliserande faktorer, men tänk om vår utrikeshandel med tredje länder av någon anledning skulle krascha såsom den gjorde efter Sovjetunionens fall? Skulle vi inte förvänta oss att våra vänner i EU och euroområdet skulle hjälpa oss? det skulle åtminstone Svenska riksdagsgruppen göra, kanske också den Sannfinländska?

Ärade talman,
På ytterligare en punkt anser Svenska riksdagsgruppen att Sannfinländarna misstar sig. Trots alla skuggor från misskötsel och penningtvätt har finländarna kvar djupt rotade sympatier för Cypern. Åtskilliga är de finländare som i tiderna har tjänat som FN:s fredsbevarare där, och en äldre generation minns namn som A.E. Martola och Ensio Siilasvuo från deras uppdrag på ön. Ännu fler är de finländare som har turistat i landet, och många är också de landsmän som delar av året eller rentav året om har bott eller bor på ön.

Mer än tjugo år efter Berlinmurens och den övriga järnridåns fall är Cypern alltjämt delat av en taggtrådsridå, den ”gröna linjen”, som också delar huvudstaden Nicosia. Redan av den anledningen har vi anledning att vara solidariska med det cypriotiska folket, som nu lider svårt.

Den allra bästa ekonomiska stimulansen för Cypern vore för övrigt en återförening av ön. EU borde intensifiera sin påtryckning på alla berörda parter för att åstadkomma en sådan.

Svenska riksdagsgruppen har i skötseln av eurokrisen också för Cyperns del förtroende för regeringen Katainen.