Ärade talman,
Under de senaste tio åren har säkerhetsläget i Europa, Norden inkluderad, försämrats och förändrats. Det regelbaserade system som vi tagit för givet har kraftigt ifrågasatts. Krim har annekterats och vi har flera frysta konflikter i östra Europa och norra Asien.
Man kan med fog säga att tröskeln för att använda militära medel har sänkts.
Samtidigt är det inte bara stormaktsspelet som avgöra vad oroshärdar föds. Fenomen som klimatförändringen kan också leda till oroligheter som i förlängningen återspeglas i vår säkerhetspolitik.
Hoten är inte mer enbart militära. Påverkan idkas över ett brett spektrum och informationspåverkan kan ofta vara effektivare än hot med militära medel. Man kan skapa oro och intern splittring med hot om militära åtgärder, men också via desinformation.
Vi har klara indikationer och bevis på att delande politiska frågor som exempelvis invandring har använts i propagandistiskt syfte för att skapa oro. Man bygger hotbilder, man odlar missämja.
EU ifrågasätts inte enbart i syfte att utveckla unionen. Utan också för att medvetet skapar misstro och försvaga den. Konspirationsteorier sprids kring frågor som mobilnätverk och nu senast för att skapa misstro mot vaccin.
Försvarspolitik är idag ett bredare begrepp än det varit tidigare. Det betyder också, att resiliensen prövas på ett annat sätt än tidigare.
I denna verklighet och mot detta faktum behandlar vi vår försvarspolitiska redogörelse. Vi behandlar den i en värld där konflikternas spektrum är bredare och till en del mer oförutsägbar än tidigare.
Vi har nya aktörer på vår spelplan. Vem skulle för tio år sedan ha trott att Kina deltar i en militärövning i Östersjön?
Grunden i vår försvarspolitik är en allmän värnplikt. Svenska riksdagsgruppen ser det som en naturlig utveckling att också kvinnor omfattas av uppbåden. Det är en jämställdhetsfråga att alla medborgare skall få ställa sig frågan: Är jag beredd att göra värnplikt?
Återkommande repetitionsövningar liksom de lokala och nationella försvarskurserna bidrar till att uppehålla en nationell medvetenhet om det komplexa system som behövs för att vi skall klara oss i en kris. Av vilket slag krisen än må vara.
Under denna regeringsperiod görs stora satsningar på både marin och luftförsvar. Det är glädjande att de stöds av alla partier.
Men inget land klarar sig ensamt. Och om säkerheten i våra närområden, eller på annat håll i Europa, är hotad, kan Finland som medlem av EU inte hålla sig utanför. Vi är beroende av våra samarbetspartners för att upprätthålla stabiliteten i vårt eget närområde.
EU, Nato och Nordefco är våra viktigaste internationella referensramar för försvarspolitiskt samarbete – utan att glömma Sverige, Norge och USA.
De fyller alla sina egna funktioner. Det är också viktigt att vi kan hushålla med dessa resurser. Det är inte ändamålsenligt att bygga upp överlappande kapaciteter. Man kan fråga sig om det är ändamålsenligt att EU gör det NATO kan göra.
Det är värt att notera, att Finland är medlem av de flesta centrala samarbetsnätverken inom NATO. Vi är inte medlemmar av NATO, men en långt integrerad samarbetspartner. Ett starkt och enigt NATO är i Finlands intresse.
I Sverige kan det gott hända att diskussionen om ett medlemskap tar ett steg vidare efter nästa val. Svenska Riksdagsgruppen anser, att det är en fråga som vi borde kunna diskutera även i Finland.
Det förtätade försvarssamarbetet med Sverige som inleddes under Katainens regering och som förtätades under Sipiläs regering har utvecklats vidare. Det gläder oss. Inte bara för att vi har kapaciteter som kompletterar varandra, utan också för att det stärker det nordiska samarbetet överlag.
Men säkerhet handlar ingalunda bara om militära eller cyberfrågor.
Den lyckade evakueringsoperationen vi bevittnade i Afghanistan ska försvarsmakten ha en eloge för.
Men orsaken till katastrofen är likväl klar. Om vi inte har demokrati, om vi inte har en rättsstat, om vi inte har jämlikhet, jämställdhet, ett samhälle där alla hittar sin plats och har likvärdiga möjligheter – då håller inte samhället samman.
I förrgår diskuterade vi den utvecklingspolitiska redogörelsen. Med den bygger vi grunden inte bara för utveckling utan också för säkerhet. I en komplex värld behövs komplexa medel. Ibland hårda, men förhoppningsvis så sällan som möjligt.
