Regeringens uttryckliga mål med reformen var att förbättra produktiviteten och dämpa utgiftsökningen i kommunerna samt att skapa förutsättningar för en kvalitativ, tillgänglig och kostnadseffektiv service. Detta är utmärkta mål, men i redogörelsen konstateras att reformens verkningar så här långt främst märks i en utveckling av de administrativa strukturerna. Ännu har den inte till alla delar avancerat till att utveckla servicen. Det betyder att de nya kommunerna och samarbetsområdena nu behöver tid att utveckla den! Svenska riksdagsgruppen anser att de behöver få denna tid – utan att nya hot om ännu större enheter tornar upp sig vid horisonten. För vi måste utgå från den enskilda individens möjlighet att få kvalitativ service – inte från stora enheter som ett självändamål. Nya administrativa strukturer är ett bra och ofta nödvändigtsteg på vägen – reformen har alltså fallit i god jord – men nu ska vi invänta dess resultat, d.v.s. en utveckling, effektivering och förbättring av servicen.
Aldrig tidigare har kommunkartan skrivits om på det sätt som skett de senaste åren. Sammanlagt 171 kommuner, i första hand små landsortskommuner, har varit med i sammanslagningar under år 2009. Dessutom planeras nya kommunfusioner i många av de kommunfullmäktige som tillträdde efter valet 2008. Hittills har inte utvecklingstakten varit lika snabb i stadsregionerna – men planerna avancerar bland annat i huvudstadsregionen, Vasatrakten och kring Åbo. Svenska riksdagsgruppen anser att det är bra att regeringens proposition till ny kommunindelningslag från september inte innebär någon möjlighet att tvångssammanslå kommuner. I stället ska vi betona frivilligheten och egna initiativ och kommunens möjlighet att hitta lösningar som passar för de egna invånarna. För det är ju de som ska få det bättre!
Viktigt är också att notera att redogörelsen visar att kommunsammanslagningar skapar merkostnader i början – även om syftet med reformen ju heller inte är eller ska vara rent ekonomiskt. I stället vill kommunerna via sammanslagningar förbättra kommunens livskraft, effektivera och utveckla verksamheten och servicen, förbättra områdets attraktionskraft samt beredskap på förändringar i omvärlden. Förvaltningen blir på sikt lättare, överlappningar kan på lång sikt undvikas och personalresurser omfördelas. Något problematisk kan den femårsperiod, under vilken uppsägningar är förbjudna, te sig.
Här uppmanar vi dock till fantasi och goda lösningar. Ett utmärkt exempel är Vörå-Maxmo där man för överlappande funktioner skapade en personalpool. Från början fanns 13 personer i den poolen. Varje gång någon slutade eller bytte arbetsuppgifter så valde man den i poolen som var mest lämplig för uppgiften. I dag, ett år senare, har man 1,5 personer i denna pool. Det går alltså att hitta fungerande lösningar – om man vill!
Ett av regeringens huvudmål med kssr-reformen är att förbättra kvaliteten och tillgången på social- och hälsovårdsservice. Servicen ska vara jämlik oberoende av faktorer som boningsort och språk. I redogörelsen konstateras att det skapats en stor mängd samarbetsområden och samkommuner för att uppfylla dessa mål. I vissa kommuner startade samarbetet från och med senaste årsskifte, medan andra inleder arbetet nästa år eller ännu senare. Klart är tyvärr redan att i en del områden verkar närservicen förläggas längre bort och servicestrukturerna bli mera komplicerade, vilket i förlängningen kan innebära stora problem för serviceanvändarna. Svenska riksdagsgruppen anser att detta problem bör lyftas upp. Reformens mål var uttryckligen att skapa bättre service, inte att försämra den för kommuninvånarna!
Ur demokratisk synvinkel är de nya samarbetsområdena och samkommunerna inte oproblematiska. De väljs inte genom direkta val utan kommunerna utser sina representanter. Det medför lätt att de uppfattas som oöverskådliga och odemokratiska av såväl kommuninvånare som kommunalpolitiker. Den enskilda invånaren förlorar sin chans att påverka det som sker i kommunen. Svenska riksdagsgruppen anser att olika former av kommunalt samarbete behövs, men problematiskt är att beslutsfattarna ibland verkar vara långt borta från den enskilda individen. Samkommuner och samarbetsområden får inte bli stater i staten. Det är viktigt att man i den nya lagstiftning som nu bereds inom social- och hälsovården inte går in för alltför statiska och för stora befolkningsunderlag utan att man ger möjlighet att skapa flexibla lösningar för att på så sätt trygga såväl den språkliga servicen som tillgängligheten till service i glesbygden.
Servicen bör produceras nära människan – och det är hon som vet vad som behövs. Paketlösningar och generaliseringar fungerar inte. I stället måste man se till den enskilda människans behov. Ingen 85-åring behöver likadan service som en annan och ingen förstföderska har exakt likadana behov som en annan. Man måste söka lösningar som tryggar service nära den enskilda människan, som tryggar rättigheterna till service på det egna språket och som ger våra åldringar möjligheten att tillbringa ålderns höst tillsammans. På det sättet skapar vi en högklassig service!
Ett skrämmande exempel på att det inte fungerat inom specialsjukvården är det nedläggningshot som vilar tungt över Ekenäs BB. Där hade man utarbetat en unik regional enhet som nu hotas av nedläggning. Detta för att Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt vill "effektivera" servicen. Effektivitet och stordrift är inga universala lösningar – regionala lösningar kan vara effektiva och närliggande service bör bibehållas.
Svenska riksdagsgruppen vill också fästa uppmärksamhet vid de språkliga konsekvenserna av reformen. I många fall har det fungerat utmärkt och reformens uttryckliga mål var att tvåspråkigheten på intet sätt fick äventyras. Tvåspråkiga kommuner har oftast valt att samarbeta med andra tvåspråkiga kommuner och enspråkiga kommuner har oftast valt en enspråkig kommun. Sammanslagningar eller samarbetslösningar har i många fall gynnat de grundläggande språkliga rättigheterna. Det sker i de fall där större enheter konsoliderar och stärker båda språkens ställning. Samtidigt finns det problem.
Vi kan ännu inte göra en heltäckande bedömning av hur de språkliga rättigheterna de facto tillgodosetts. Men i redogörelsen konstateras att tillgången till service på svenska i viss mån kritiserats. Vi vet att förändringen för Finby kommun var dramatisk. Den tvåspråkiga kommunen uppgick i storkommunen Salo, som är enspråkigt finsk. Staden har reserverat ett särskilt anslag för att utveckla den svenska servicen. Men ändå är förändringen på lagnivå väsentlig för de svenskspråkiga t.ex. i Finby. Deras situation måste vi bevaka och aktivt bejaka. Detsamma gäller Mörskom kommun, som är del av ett samarbetsområde i Päijänne-Tavastland. Mörskom är den enda tvåspråkiga kommunen i en förvaltningsapparat som har mindre än 1 % svenskspråkiga. Det är naturligtvis problematiskt och i de fallen måste man arbeta för hållbara särlösningar som tryggar de språkliga rättigheterna.
Utvärderingen av kommun- och servicestrukturreformen låter sig inte göras i detta skede. Resultaten och effekterna påverkas av det faktum att reformen fortsättningsvis pågår. Ingående bedömningar av de språkliga rättigheterna, den kommunala självstyrelsen, jämställdheten mellan könen och personalens ställning kan utföras först om ett par år. Därför måste vi vara tålmodiga. Svenska riksdagsgruppen anser att vi nu måste låta de nya strukturerna bli inarbetade. Samarbetsområdena måste få en chans att effektivera servicen för invånarna och kommunerna måste få en möjlighet att vänja sig vid en ny verklighet! Därför är det inte heller någon brådska med kssr-tvåan. Redogörelsen visar också på just detta: nu är det för tidigt för slutsatser, låt oss vänta på resultaten innan vi besluter hur vi skall gå vidare!
