Afghanistan är ett krigshärjat land. Men de som skyller krigshandlingarna enbart på "yttre inblandning", börjande med den sovjetiska invasionen 1979, bortser från de inre faktorer som bäddat för krig och konflikt. Till dem hör stamfejder, etniska och religiösa konflikter, den utbredda korruptionen, avsaknaden av verklig demokrati och en fungerande rättsstat, och från det internationella samfundets synpunkt sett, inte minst opiumodlingen och terroristbaserna.
Men inget land får vara dömt att förbli en krigsskådeplats. För det bär också det internationella samfundet sitt ansvar, även om fred aldrig kan garanteras enbart med internationella insatser. I sista hand är det bara afghanerna själva som kan skapa ett fredligt och demokratiskt Afghanistan.
Detta utgår också regeringen helt riktigt ifrån i sin redogörelse. Krishanteringen kan bidra till att skapa de rätta förutsättningarna för en fredlig och demokratisk utveckling.
Regeringens redogörelse utgör en balanserad helhet. Ordningsföljden i redogörelsen är den riktiga: först behandlas utvecklingssamarbetet, sedan den civila krishanteringen och först sedan den militära. Att den militära får det största utrymmet beror dels på att det är den som kräver uttryckliga beslut av riksdagen, dels på att den tyvärr i den här situationen är nödvändig för att skapa yttre förutsättningar för både bistånd och andra civila insatser.
Det är utan stor entusiasm som Finland deltar i den militära delen av krishanteringsoperationen. Men det är vår uppgift och vårt ansvar som FN-medlem att delta i det internationella samfundets samfällda insats som verkar med FN:s mandat. Att ISAF-styrkan lyder under Natos kommando rubbar inte detta faktum. Vår medverkan gör inte Finland till ett krigförande land, men vi måste vara fullt medvetna om att vi deltar på den ena sidan – den legitima regeringens sida – i något som väl kan betecknas som ett inbördeskrig särskilt på vissa områden.
Svenska riksdagsgruppen kan alltså förorda den moderata och som tillfällig avsedda höjningen av maximiantalet finländska soldater, men betonar samtidigt vikten av de andra elementen i de internationella insatserna: biståndet och den civila krishanteringen som Finland är allra bäst på. Den militära operationen kan inte fortgå i all oändlighet, utan en avgörande vändning till det bättre måste, såsom regeringen betonar, fås till stånd under det närmaste dryga året. Gruppen tolkar begreppet "tillfällig" i den andan.
Herr talman,
De svenska dödsoffren nyligen, och nu senast de brittiska, påminner på ett tragiskt sätt om de stora risker krishanterarna utsätts för i Afghanistan. Lösningen på rekryteringsproblemet kan inte enbart bestå av högre löner och bättre förmåner, utan måste framför allt bygga på att allt som bara står i mänsklig makt görs för att trygga säkerheten. Ingen möda och inga resurser får sparas då det gäller utbildningens nivå och den tekniska utrustningen för att säkerställa krishanterarens personliga skydd och säkerhet.
För att minimera riskerna krävs också ett gott samarbete på lokalplanet med befolkningen och dess företrädare. ISAF-operationens framgång står och faller med att förtroende skapas mellan de internationella trupperna och lokalbefolkningen. Det har också general McChrystal framhållit i sin rapport.
Till de förtroendeskapande åtgärderna hör också att nå ut till kvinnorna. Det är inte lätt i ett samhälle som genomsyras av fördomar mot kvinnornas samhällsengagemang. Kvinnornas ställning är värd större uppmärksamhet än redogörelsens korta kvittering.
I ett samhälle som Afghanistan kan inte finländska eller andra utländska aktörer bara i ord tala för kvinnornas jämställdhet och ställning. Det gäller att föregå med gott exempel. Det bästa föredömet är då kvinnornas andel i både den militära och den civila krishanteringen är hög.
I rekryteringen av personal till krishanteringen bör alltså särskild vikt fästas vid kvinnornas andel. Det är förstås lättare sagt än gjort. Här finns bland annat ett samband med kvinnors frivilliga militärtjänstgöring. På sikt vore det säkert ägnat att öka kvinnors intresse för militärtjänstgöring om alla kvinnor skulle ges möjlighet att delta i uppbåd. Sedan skulle det förstås vara frivilligt att ställa upp vid uppbådet och att inleda tjänstgöring. Men en inbjudan till uppbåd skulle uppmärksamma unga kvinnor på den här möjligheten.
I väntan på att långsiktiga åtgärder kan bära frukt på den militära sidan kunde man gärna också vid rekryteringen av poliser till civil krishantering fästa uppmärksamhet vid kvinnornas andel.
Av de drygt 50 miljoner euro Afghanistanoperationerna kostar Finland i år går över 30 till den militära krishanteringen, och drygt 20 till den civila och bistånd. Vi hoppas att proportionerna snart kan bli omvända. Men det förutsätter att den militära krishanteringen når framgångar i att skapa förutsättningar för just en ökad satsning på civila åtgärder och bistånd.
Gruppanförande hölls 18.2.2010 av Thomas Blomqvist
