Svenska riksdagsgruppen förordar statsrådets förslag om ett finländskt deltagande i två EU-stridsgrupper under det första halvåret nästa år. Våra motiveringar är både nationellt egoistiska och pragmatiska, och samtidigt rent ideella och principiella.
De förra uppfylls till stor del också om stridsgrupperna än en gång inte alls sänds ut på uppdrag. Trupperna utbildas både nationellt och i samarbete med övriga deltagande länder, och får därmed en värdefull erfarenhet av både militärt avancerade uppdrag och av internationellt samarbete. Denna erfarenhet är av stor betydelse för upprätthållandet av den nationella försvarsförmågan.
Särskilt värdefullt är att våra trupper får erfarenhet av ett samarbete både med andra nordiska länder plus Estland och Irland, och med Tyskland, Österrike, Nederländerna och Litauen. Det handlar alltså också om både Natoländer och militärt alliansfria länder.
Erfarenheterna blir naturligtvis ännu värdefullare om stridsgrupperna rycker ut i uppdrag, även om det samtidigt är förknippat med större risker. Men de utbildade trupperna har också efter dejoureringen kunnat sättas in i andra krishanteringsuppdrag, i FN- eller Natoledda operationer, så utbildningen har inte heller i det avseendet varit förgäves.
De principiella skälen att delta i EU:s stridsgrupper väger naturligtvis ännu tyngre. Finland vill vara en fullvärdig medlem i EU, som bär sin del av ansvaret. Och Finland vill framför allt vara en ansvarstagande medlem i det internationella samfundet.
I regeringens redogörelse kvitteras det mest centrala problemet tyvärr med en enda kort och lakonisk mening: "På det internationella planet har det dock väckt debatt att EU:s stridsgrupper ännu inte en enda gång har satts in i egentliga operationer."
Det är väl det minsta man kan säga. Orsakerna till det rätt genanta tillkortakommandet berörs tyvärr inte alls i redogörelsen. Om det bara vore så att det inte har funnits behov av insatser, skulle ju allt vara väl. Inte ska vi ju hoppas på krig och katastrofer som kräver en insats av EU.
Men tyvärr skulle det nog ha funnits behov. Afrikas horn med Somalia i spetsen brukar nämnas som ett exempel, och det finns andra i Afrika. Och naturkatastrofer har minsann inträffat under de gångna fyra åren då EU-trupperna har stått i beredskap. Namnet till trots behöver det ju inte handla om strider, utan också om hantering av mänskliga katastrofer.
Vilka är alltså orsakerna till att stridsgrupperna aldrig hittills har sänts ut? Har de med vissa EU-länders forna men alltjämt känsliga koloniala relationer att göra? Eller med finansieringen av operationerna? Det vore intressant att höra utrikesministerns bedömning av de här orsakssambanden eller andra.
Åtminstone har de uteblivna insatserna inte vittnat gott om EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska samförstånd. Och frågan är hur motivationen hos de utvalda trupperna i längden kan upprätthållas om de aldrig sänds ut på uppdrag.
En annan kritisk randanmärkning i marginalen kunde vara att Finland samtidigt deltar i två olika stridsgrupper, plus deltagandet i Atalanta utanför Somalias kuster. Rent resursmässigt är detta möjligt eftersom det handlar om personal med helt olika specialiseringar och för olika uppgifter, men en tidsmässig spridning kunde ändå ha varit till planeringsmässig fördel.
Beslut om Finlands medverkan i EU:s stridstrupper fattas som känt inte lättvindigt. Både riksdagens, regeringens och presidentens medverkan krävs, och det i två olika omgångar av vilka detta är bara den första. Beslutet är alltså beroende av att flerdubbla lås öppnas.
Sedan Finland var med i den allra första stridsgruppen 2007 och en andra gång 2008 har reglerna för insatserna 2009 ändrats så att truppernas flexibilitet och därmed användbarhet har utökats. Även om de ändrade reglerna inte hittills inneburit att någon grupp har skickats ut på uppdrag, har sannolikheten ökat för att så kan ske.
Om så sker, bör ingen möda och inga resurser sparas för att maximera våra truppers säkerhet och välbefinnande
Gruppanförandet hölls 24.11.2010 av riksdagsledamot Thomas Blomqvist
