Bästa läsare, en riksdagsledamots arbetsbeskrivning kan förklaras relativt simpelt (representera valkretsens väljare) eller lite mer komplicerat: att i dialog med medborgarna och sakkunniga, genom partipolitik och med riksdagsmajoritet driva lagstiftning i en riktning som gör Finland till ett bättre land att leva och bo i. 

Vill man beskriva hur vår demokrati fungerar går det bra att dra jämförelser till föreningsverksamhet såsom t.ex. 4H. Det kan karikerat beskrivas som att medlemmarna vid årsmötet väljer vem som ska styra. Enligt bästa förmåga och utifrån de förutsättningar som råder, styr de valda landet eller föreningen i den riktning de anser är bäst. Är medlemmarna eller invånarna inte nöjda, kan de välja annorlunda vid nästa val eller årsmöte. Det som gör att jämförelsen blir svårare, är att bondförnuftet tyvärr rätt länge har fått ge vika för ny byråkrati, ökade kostsamma uppgifter och enskilda partiers intressen. 

Jag kan konstatera att det under flera regeringsperioder skulle ha varit nödvändigt med aftonskolor, där grunderna i ekonomi, hälsa och bistånd skulle ha gåtts igenom. Vi skulle kanske inte ha haft ett underskott på 12,2 miljarder i statsbudgeten och vi hade inte behövt påminna om att försörjningsberedskap och resiliens är en del av vår försvarspolitik. Vårdreformen hade skett långt innan vårdkostnaderna blev ohållbara. Skämtsamt kunde man påstå att vi kunde ha klarat oss med 4 stycken 4H-ministerium. Ett Huvudministerium, ett Handministerium, ett Hälsoministerium och ett Hjärtministerium. 

​​​Engagemang inom 4H i ung ålder ger goda förutsättningar för att kunna se helheterna och det väsentliga i den komplexa politiken. Fler skulle gärna få ha den bakgrunden. 

​​​Regeringsprogrammet som godkändes sommaren 2023 kan beskrivas som det bästa programmet på en lång tid då det kommer till primärnäringarna. Det stämmer, men är det tillräckligt? Nej, för även i denna situation har vi framför oss förslag med negativa konsekvenser för lantbrukets kostnadsbildning som vi med stöd av regeringsprogrammet har ​​skyldigheten att bevaka och skjuta ner. Och även om marknadslagarna som bereds för tillfället är tilltänkta att ge lantbrukaren en starkare ställning i livsmedelskedjan är det åtminstone för mig självklart att den riktigt avgörande skillnaden på gårdsnivå görs bäst på gårdarna. 

Åtminstone är det tolkningen jag gör av den nationella lönsamhetsbokföringen som årligen påvisar att den största enskilda gemensamma faktorn bland de 20% lönsammaste gårdar är business management. Eftersom det varken vore ändamålsenligt eller realistiskt att tro att lantbrukarna i framtiden kommer vara landsbygdsföretagare från andra stadiet och utöver det även agrolog, agronom, tradenom eller ekonom. Istället för att vara innehavare av minst tre examen torde det vara förmånligare och framförallt smidigare att öka rådgivningens närvaro på gårdarna. Det här är i alla fall mitt budskap då vi nu inför årsskiftet i riksdagen ska behandla den föreslagna nedskärningen i statsunderstödet för rådgivningsorganisationen. Vi ska inte såga den gren vi sitter på. Lantbruksrådgivningen har ända sen grundandet av Finska Hushållningssällskapet år 1797 varit en av de starkare grenarna i vårt land och jag ser ingen orsak att tro att det skulle ha ändrats.