Eva Biaudets kolumn på Kvinnodagen

08.03.2022 kl. 13:14
I min barndom berättade min pappa om hur han som bara 17 år blivit inkallad att försvara sitt land. Det var hemskt att höra, men samtidigt så viktigt att veta, för att något sådant aldrig mer skulle kunna inträffa i vårt land

Min pappa var alltid mån om att inte romantisera kriget, och inte heller berätta hjältesagor. Han tittade mig stint i ögonen och sade att ingen av oss kan veta var gränsen går för vad vi står ut med. Han berättade om rädslan och hungern, och även om nedbrutna unga män som bara inte klarade av det. Och att alla var rädda. Det fanns all orsak för dem att vara rädda. Han sade, att bara den som inte sett kriget vill fortsätta berätta legender om hjältemod. De bästa minnen handlade om vänskap och lojalitet.

 

Jag har flera gånger under mina år som politiker lovat honom att med all min kraft hindra att vi hamnar i krig. Och jag har även själv valt att satsa mitt arbete på att försöka stärka freden, binda oss samman internationellt, skapa mekanismer för att korrigera orätter mot människor, minska diskriminering, arbeta för minoriteters och utsatta personers rättigheter och på att öka kvinnors delaktighet i alla beslut.

 

Jag har burits av en stark tro på att samhällen där kvinnor kan ta lika plats i beslutande bord är bättre samhällen. Att där finns hänsyn, omsorg och tron på framtiden starkt närvarande. De finländska riksdagsledamöternas historia har visat att det är just kvinnorna som varit motorer för sociala reformer. Att tron på framtiden växer fram ur förtroendet till beslutsfattare, som gör sitt bästa för vårt allas bästa. Där görs politiken med våra barns framtid i åtanke.

 

Ett demokratiskt samhälle, där man värnar om kvinnors rättigheter och om mänskliga rättigheter i allmänhet, och där man skyddar rättsstatens fundamentala strukturer, är en stark grund för samhällen som vill leva i fred - människor med varandra, folk med andra folk. Internationellt samarbete bygger på att vi kan skapa en bättre tillvaro tillsammans genom att inte låta nationalitet, tro eller kön hindra oss. I sådana samhällen bekämpas våld och förtryck, krig är inget alternativ. I ett sådant samhälle förmår vi känna medkänsla även för andra människor, som lever längre bort eller lever annorlunda liv.

 

Demokratin behöver vårdas och repareras medvetet för att behålla sin styrka. Vi behöver fria medier, medborgaraktivitet, bildningsarbete och de bästa av politiker. Vi behöver det bästa av kvinnor för att jämsides föra in hela livserfarenheten i arbetslivet, i ekonomin, i forskningen och i säkerhetspolitiken bland annat där vardagens och familjelivets utmaningar inte är främmande.

 

Men hur kan vi plötsligt stå med ett fullskaligt krig i Europa? Alla frågar vi oss samma sak. Det som aldrig fick ske har hänt igen. Det är obegripligt och rena rama galenskapen. Putin skickar iskallt ut unga ryska män i krig för att utföra hans vendetta mot den demokratiska världen. Han tar deras liv och slänger bort det.  Det kalla våldet, dödandet av tusentals människor kommer att lämna djupa sår i drabbade människor och långa skuggor av misstroende mellan folk. Vi får upprustning och isolering och stagnerad utveckling i bagaget. Ingenting gott kan komma ur detta krig.

 

Nyheterna visar en ung kvinna med en liten baby i famnen som lyckats komma över gränsen från Ukraina till Polen, bara de två utan den övriga familjen. Hennes lillebror och föräldrar måste stanna kvar. Babyns far likaså, för att försvara livet, sin stad och sitt land. Vi ser kvinnor som fött barn i kalla skyddsutrymmen, vi ser sönderbombade hus och lekplatser och vi ser den unga moderns slocknade blick efter att hon förlorat sitt lilla barn i granateld. Det finns bara sorg och lidande att bevittna.

 

Det är Kvinnodagen i mars 2022. Den sorgligaste av alla kvinnodagar jag upplevt. Mitt hjärta gråter och jag kämpar för att inte falla in i uppgivenhet. Det gläder mig att finländarna har samlats i stora skaror för att protestera mot Putin och många är de som erbjuder de ukrainska flyktingarna husrum och stöd. Vi måste tillsammans klara av att mitt i allt detta locka fram hoppet om en bättre tid och kämpa emot att bitterheten bygger bo i våra hjärtan. Vi kvinnor skall få kraft av varandra, vi kan dela sorger och glädjeämnen och vi kommer helt säkert även att fortsätta bygga på den värld vi tror är bäst för våra och andras barn. Det måste vi lova varandra nu.

Eva Biaudet

Gruppanföranden

Boende till skäligt pris.

Riksdagsledamot Astrid Thors. Gruppanförande 20.3 2013 i debatten om interpellation om boende till skäligt pris.
20.03.2013 kl. 14:38

Regionförvaltningsreformen

Gruppanförande 5.3 2013 hållet av riksdagsledamot Ulla-Maj Wideroos. Tema: Statsrådets redogörelse till riksdagen om verkställandet och utfallet av regionförvaltningsreformen
05.03.2013 kl. 15:12

Gruppanförande om butikernas öppettider 20.2 2013

Riksdagsledamot Lars Erik Gästgivars. Då butikernas öppettider liberaliserades 2009 förutsatte riksdagen att regeringen inom tre år avger en redogörelse för vilka effekterna blev i ett tiotal uppräknade avseenden. Det måste kunna sägas rent ut att den redogörelse som nu föreligger i några avseenden är en lätt besvikelse. Några av de centrala effekterna har egentligen inte utretts alls.
20.02.2013 kl. 15:00

Inerpellation om regeringens ekonomiska- och industripolitik

Gruppanförande den 13.2 2013. Riksdagsledamot Lars Erik Gästgivars.
13.02.2013 kl. 14:00

Gruppanförande vid riksmötets öppningsdebatt

Gruppordförande Mikaela Nylander höll svenska riksdagsgruppens anförande i samband med riksmötets öppning 12.2 2013
12.02.2013 kl. 14:00

Gruppanförande 6.2 2013

Gruppanförande i remissdebatten om Statsrådets redogörelse för Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2012. Riksdagsman Thomas Blomqvist.
06.02.2013 kl. 15:27

Gruppanförande om 2013 års statsbudget

Riksdagsledamot Astrid Thors gruppanförande 17.12.2012 i debatten om finansutskottets betänkande om 2013 års statsbudget.
17.12.2012 kl. 16:57