Eva Biaudets kolumn på Kvinnodagen

08.03.2022 kl. 13:14
I min barndom berättade min pappa om hur han som bara 17 år blivit inkallad att försvara sitt land. Det var hemskt att höra, men samtidigt så viktigt att veta, för att något sådant aldrig mer skulle kunna inträffa i vårt land

Min pappa var alltid mån om att inte romantisera kriget, och inte heller berätta hjältesagor. Han tittade mig stint i ögonen och sade att ingen av oss kan veta var gränsen går för vad vi står ut med. Han berättade om rädslan och hungern, och även om nedbrutna unga män som bara inte klarade av det. Och att alla var rädda. Det fanns all orsak för dem att vara rädda. Han sade, att bara den som inte sett kriget vill fortsätta berätta legender om hjältemod. De bästa minnen handlade om vänskap och lojalitet.

 

Jag har flera gånger under mina år som politiker lovat honom att med all min kraft hindra att vi hamnar i krig. Och jag har även själv valt att satsa mitt arbete på att försöka stärka freden, binda oss samman internationellt, skapa mekanismer för att korrigera orätter mot människor, minska diskriminering, arbeta för minoriteters och utsatta personers rättigheter och på att öka kvinnors delaktighet i alla beslut.

 

Jag har burits av en stark tro på att samhällen där kvinnor kan ta lika plats i beslutande bord är bättre samhällen. Att där finns hänsyn, omsorg och tron på framtiden starkt närvarande. De finländska riksdagsledamöternas historia har visat att det är just kvinnorna som varit motorer för sociala reformer. Att tron på framtiden växer fram ur förtroendet till beslutsfattare, som gör sitt bästa för vårt allas bästa. Där görs politiken med våra barns framtid i åtanke.

 

Ett demokratiskt samhälle, där man värnar om kvinnors rättigheter och om mänskliga rättigheter i allmänhet, och där man skyddar rättsstatens fundamentala strukturer, är en stark grund för samhällen som vill leva i fred - människor med varandra, folk med andra folk. Internationellt samarbete bygger på att vi kan skapa en bättre tillvaro tillsammans genom att inte låta nationalitet, tro eller kön hindra oss. I sådana samhällen bekämpas våld och förtryck, krig är inget alternativ. I ett sådant samhälle förmår vi känna medkänsla även för andra människor, som lever längre bort eller lever annorlunda liv.

 

Demokratin behöver vårdas och repareras medvetet för att behålla sin styrka. Vi behöver fria medier, medborgaraktivitet, bildningsarbete och de bästa av politiker. Vi behöver det bästa av kvinnor för att jämsides föra in hela livserfarenheten i arbetslivet, i ekonomin, i forskningen och i säkerhetspolitiken bland annat där vardagens och familjelivets utmaningar inte är främmande.

 

Men hur kan vi plötsligt stå med ett fullskaligt krig i Europa? Alla frågar vi oss samma sak. Det som aldrig fick ske har hänt igen. Det är obegripligt och rena rama galenskapen. Putin skickar iskallt ut unga ryska män i krig för att utföra hans vendetta mot den demokratiska världen. Han tar deras liv och slänger bort det.  Det kalla våldet, dödandet av tusentals människor kommer att lämna djupa sår i drabbade människor och långa skuggor av misstroende mellan folk. Vi får upprustning och isolering och stagnerad utveckling i bagaget. Ingenting gott kan komma ur detta krig.

 

Nyheterna visar en ung kvinna med en liten baby i famnen som lyckats komma över gränsen från Ukraina till Polen, bara de två utan den övriga familjen. Hennes lillebror och föräldrar måste stanna kvar. Babyns far likaså, för att försvara livet, sin stad och sitt land. Vi ser kvinnor som fött barn i kalla skyddsutrymmen, vi ser sönderbombade hus och lekplatser och vi ser den unga moderns slocknade blick efter att hon förlorat sitt lilla barn i granateld. Det finns bara sorg och lidande att bevittna.

 

Det är Kvinnodagen i mars 2022. Den sorgligaste av alla kvinnodagar jag upplevt. Mitt hjärta gråter och jag kämpar för att inte falla in i uppgivenhet. Det gläder mig att finländarna har samlats i stora skaror för att protestera mot Putin och många är de som erbjuder de ukrainska flyktingarna husrum och stöd. Vi måste tillsammans klara av att mitt i allt detta locka fram hoppet om en bättre tid och kämpa emot att bitterheten bygger bo i våra hjärtan. Vi kvinnor skall få kraft av varandra, vi kan dela sorger och glädjeämnen och vi kommer helt säkert även att fortsätta bygga på den värld vi tror är bäst för våra och andras barn. Det måste vi lova varandra nu.

Eva Biaudet

Gruppanföranden

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50

Statsrådets redogörelse om internationell krishantering

Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
13.11.2007 kl. 15:16

Interpellation om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal

Oppositionens första interpellation under denna valperiod innehåller inte mycket nytt; oppositionen väljer att rikta in sig på redan bekanta frågeställningar som diskuterades redan under förra perioden. Trots att oppositionen påstår att interpellationen handlar om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal är det lätt att inse att interpellationen egentligen handlar om vårdsektorns löner.
03.10.2007 kl. 10:37

Remissdebatt om statsbudgeten för 2008

Det har nu gått ett halvt år sedan riksdagsvalet i mars och vi håller ännu på att slutföra det politiska maratonlopp som vi inledde i vintras. Oppositionen har hittat nya objekt för kritik och kräver nya satsningar. Regeringen håller däremot på med att förverkliga de målsättningar som vi gick till val med i mars – och vann valet med.
18.09.2007 kl. 15:35