Klimatarbetet kräver ekonomiska incitament

03.11.2021 kl. 08:44
Det finns få branscher som man med säkerhet kan förutspå en ljus framtid för, men den industri som tar fram rena lösningar för framtidens utmaningar är garanterat en av dem

Det vet också Climate Leadership Council, som representerar företag som står för ca 90 procent av Helsingforsbörsens värde. Även de kräver klimatåtgärder. Och senast då är det skäl att sluta odla ett narrativ om en motsättning mellan klimatarbete och ekonomi eller företagens väl. För det finns ingen.

Det är förutom i den rena industrins också i nationalekonomins intresse att vi visar framfötterna och går i täten som nation. Om vi i Finland skapar förutsättningar för dessa företag att på hemmamarknaden leverera referensprojekt är det mycket lättare för dem att i ett senare skede vinna affärer på exportmarknaden.

Därför är tankarna som framförts av till exempel Sannfinländarna om att Finland borde sänka ribban och skjuta klimatmålen framåt i tiden kontraproduktiva. Det skulle per automatik stoppa många av de investeringar som idag planeras i Finland och med stor sannolikhet försämra vår konkurrenskraft på längre sikt.

Klimatdiskussionen tog fart igen under hösten, och med goda skäl. IPCC-rapporten från i sommar målade tydligt upp vad det betyder om vi misslyckas. Samtidigt kan det konstateras att Finland på många sätt är på rätt väg. En hel del återstår att göra, men mycket tyder på att vi kommer att uppnå vårt mål.

En del saker rullar i rätt riktning utan speciellt stora knuffar från politikerhåll. Det heta potatisen inför riksdagsvalet 2019 – om bilarnas förbränningsmotorer borde förbjudas och i så fall när – har lösts av bilfabrikanterna, som själv deklarerat att de kommer att fasa ut produktionen av dem.

Samtidigt är den politiska diskussionen om klimatåtgärderna relativt abstrakt. Man talar om principer och mekanismer, men lite om vad det betyder i praktiken. Och det är förståeligt: abstraktioner syns inte i vardagen. Det är lättare att tala om skatteförskjutningar från arbete till konsumtion som en klimatåtgärd eller att säga att vi ska beskatta bilarnas utsläpp i stället för att beskatta köp av bilar än att säga vad det verkligen betyder. I det senare fallet högre bensinpriser.

Det mest kostnadseffektiva sättet att nå klimatmålen är nämligen via ekonomiska incitament – till exempel genom utsläppshandel eller via beskattningslösningar.

Båda två fungerar på samma sätt: vi gör det vi vill ha billigare, och det vi inte vill ha dyrare. Påståendet om att det inte skulle inverka på vardagen är struntprat. Det kommer att inverka. Förändringar sker inte om folk inte ser sig sporrade – eller tvingade – att göra dem.

I slutändan handlar nämligen allting om att vi ska ändra våra vanor. Våra sätt att arbeta, resa, konsumera, bo. Och det är en förändring – fastän den gott delvis kan ske genom naturliga övergångar till renare teknologi.

Samtidigt kan vi inte blunda för det, att en skatteförskjutning i sinom tid när den haft önskad effekt kommer att lämna ett stort hål i statsfinanserna. Det måste kompenseras med något annat – eller för all del, utgifterna sänkas i motsvarande grad.

De stigande elpriserna vi fått se beror delvis på att priset på utsläppsrätter stiger. Utsläppshandeln börjar alltså fungera som den ska, men i en situation där vi inte tillräckligt snabbt övergett de fossila systemen. Om Europa inte frångår fossila lösningar kommer vi kanske också i framtiden dras med liknande bekymmer, för att inte tala om de utrikespolitiska konsekvenser ett beroende av exempelvis rysk naturgas kan förorsaka.

När vi försöker få resten av EU med oss i denna övergång är det skäl att hålla tungan rätt i mun. Diskussionen om de kommande nya ramverken för EU:s ekonomiska styrning gagnas inte av att vi hittar på en omkörsfil för den gröna omställningen. Om den ställs utanför allt annat blir det lätt en spelbricka som i förlängningen kan rasera förtroendet för EU, både politiskt och ekonomiskt.

Vi måste tala klarspråk om klimatåtgärdernas nödvändighet, annars händer inget. För även om klimatarbetet betyder en förändring i allas vardag ska vi inte blunda för de möjligheterna det arbetet för med sig – eller för konsekvenserna av alternativet att vi inte gör något alls.

Anders Adlercreutz

Gruppanföranden

Responsdebatt om redogörelsen om Finlands säkerhets- och försvarspolitik

Svenska riksdagsgruppen har många gånger framhållit att EU är den samarbetsram inom vilken Finland ska stärka säkerheten såväl i Europa som ur ett globalt perspektiv. Säkerheten och stabiliteten i EU och övriga Europa stärks genom den mångomtalade solidaritetsklausulen.
16.06.2009 kl. 13:55

Finlands säkerhets- och försvarspolitik

16.06.2009 kl. 10:35

Responsdebatt om budgetramarna 2010-2013

Som en följd av den ekonomiska krisen har hittills omkring 3 miljarder euro anvisats för stimulansåtgärder i vårt land – detta motsvarar omkring 1,5 % av BNP – en stor andel också med EU-mått mätt. Alla åtgärder som vidtas måste ha som målsättning att återställa tillväxten och balansen i vår ekonomi, motverka arbetslöshet och trygga vår betalningsförmåga – speciellt på lång sikt.
03.06.2009 kl. 13:35

Responsdebatt om Statsrådets EU-redogörelse

Också Svenska riksdagsgruppen sällar sig till skaran av röster som tycker att det är viktigt att oftare diskutera EU, Finlands roll i unionen och unionens framtid.
26.05.2009 kl. 15:00

Statsrådets redogörelse om EU-politiken

26.05.2009 kl. 10:35

Remissdebatt om statsrådets EU-redogörelse

Av statsrådets redogörelse över EU-politiken framgår regeringens vision om hur EU ska se ut, fungera och utvecklas till år 2020. Svenska riksdagsgruppen framhåller vikten av att alla skall kunna känna sig representerade i Bryssel och delaktiga i den politik som förs i EU.
16.04.2009 kl. 17:00