Inte minst sociala medier har bidragit till den utvecklingen. Känslor skapar engagemang som driver sociala mediers algoritmer. Ilska är en stark känsla som verkar lättare att uttrycka än positiva känslor och som gjort narrativet i samhällsdebatten mer negativ.

Problemet är att det negativa lätt blir destruktivt. Alla vet att ett lag presterar sämre om det är dålig stämning, eller se på dagens USA som blivit så polariserat att nästan allt blivit partipolitik. De båda sidorna blir bara argare och argare på varandra trots att alla är amerikaner och de flesta gör sitt bästa varje dag. Samhället som helhet lider när färre har som målsättning att försöka komma överens.

Samma trender syns på olika sätt i hela världen, också här hemma. Med det sagt finns det så klart många gånger då det är motiverat att bli frustrerad. Det viktiga är dock att de känslorna kanaliseras till rätt adress och att man försöker vara konstruktiv. För annars slutar andra att lyssna och då spelar det ingen roll vems fel det är. Resultatet blir då att man inte kommer framåt, och man måste fundera på vem som vinner eller förlorar mest på det.

Det har funnits mornar då jag dragit fram gnällspiken ur byrålådan och tagit fram offerkoftan från garderoben. Men varje gång jag sett mig i spegeln har jag insett att de måste läggas tillbaka om man vill få något framåt. Om man lägger sig arg på soffan med taggarna utåt låter man de andra vinna. Även de dagar man är arg gäller det att hålla fokus, perspektiven och att vara rationell. För om man låter de andra komma under skinnet förlorar man, och jag avskyr att förlora om det handlar om viktiga saker för Åland. Därför ger jag aldrig upp förrän man försökt varje möjlig väg.

Det har funnits gånger vi ändå förlorat, som exempelvis striden om vindkraftstödet. Men vetskapen att man gjort varenda sak man kunde göra gör det möjligt att gå vidare och fokusera på nästa match i stället. Vissa matcher har mer betydelse än andra, och då måste formen vara på topp. En av de svåraste jag varit med om var att få klumpsumman höjd med ett nytt ekonomiskt system. Det fanns många gånger det skulle ha varit enkelt att ge upp. Varje gång sa jag till mig själv att vi på Åland aldrig ger upp så här nära.

Statistikcentralens befolkningsprognos för två veckor sedan visar att Ålands avräkning kommer vara 13 miljoner euro högre år 2040 (räknat på nuvarande penningvärde och skatteintäkter) utan att vi överhuvudtaget behöver strida med finansministeriet, tack vare det nya ekonomiska systemet. Tur att vi inte gav upp.

Nu låter det som om allt skulle vara ett nollsummespel, vilket det självklart inte är. Oftast kan man hitta lösningar som är bra för alla parter bara man är redo att diskutera och kompromissa. Men det är inte alltid enkelt då frustrationen och irritationen vuxit. Det som brukar hjälpa mig hålla huvudet kallt är att fokusera på målet samt kontinuerligt evaluera alla andra möjliga vägar framåt. Om man hittar en annan väg är det ju bingo, men ofta upptäcker man att det inte finns några andra realistiska alternativ än att ta tjuren vid hornen, i stället för att sura, om man vill framåt.

Det är den inställningen som gjort att vi på Åland i 100 år lyckats utveckla självstyrelsen till vad den är idag. Man har inte gett upp, och det får vi inte göra nu heller. Det viktigaste är inte vad andra vill med Åland, utan vad vi själva vill. Så har det alltid varit och det är grunden i vår självstyrelse.