I Belgien finns en normalstor bredd på partierna, men lägg till dubbla uppsättningar av många av dem då det finns olika partier i Flandern och Vallonien. I belgiska parlamentet finns därför bland annat två liberala partier, två gröna partier och två konservativa partier. Lägg till flamländska separatister och partier från den lilla tysktalande regionen och det politiska landskapet är ganska kuperat.

Enligt landets grundlag måste antalet ministrar vara lika stort från båda huvudregioner. Det gjorde att regeringen för några år sedan, som leddes av nuvarande EU-rådsordföranden Charles Michel, hade åtta ministrar från hans liberala fransktalande parti. Tre flamländska partier, som alla var lika stora eller större än statsministerns parti, delade på övriga åtta ministerposter i regeringskoalitionen. Det är lätt att förstå att det då är svårt att sy ihop en regering.

Efter valet i juni 2010 tillträdde regeringen först i december 2011, vilket betydde 589 dagar utan folkvald regering. Belgarna tog det med ro medan omvärlden förundrat såg på. Idag är omvärlden inte lika förundrad då det tycks pågå en belgialisering av västerländska demokratier där många regeringsbildningar blir allt svårare.

Den tyska regeringen kunde efter valet 2017 tillträda först efter sex månaders förhandlingar, de längsta i landets efterkrigstida historia. I Holland pågår regeringsförhandlingarna fortfarande trots att valresultatet blev klart tidigt i vår. Regeringsbildningen år 2017 var redan den rekordlång, 225 dagar. Om ett par veckor kommer det rekordet slås. En försvårande faktor är så klart att ett rekordantal partier är representerade i det holländska underhuset, 19 grupperingar delar på totalt 150 mandat.

Partierna i tyska parlamentet har också blivit fler, liksom i Sverige. För också i lugna Sverige var regeringsbildningen efter senaste val i september 2018 en pärs. Först året därpå fick man lite stabilitet. Nästa riksdagsval hålls först om 11 månader men valkampanjen är redan gång. Belgialiseringen av politiken har nått Sverige, och också Finland.

Problemet är ändå inte antalet partier i parlamenten utan dess oförmåga att samarbeta med varandra samt att hitta stora långsiktiga linjer och kompromisser i ett ökande politiskt kvartalsgallupstempo som formas av sociala medier där många medvetet tycks vilja missförstå varandra. Det här gör att flera västerländska demokratier blir allt mer inåtvända där regeringarna är i konstant regeringskrishanteringsläge för att både få ihop det och hålla ihop under internt tryck, en flåsande opposition och en svartvit samhällsdebatt som söker enkla svar på svåra frågor. Då räcker inte tiden till att på riktigt också vara med och forma omvärlden eller ens närmiljön. Belgialiseringen av västerländska demokratier passar de icke-demokratiska stormakterna utmärkt.