Ärade talman,
Utvecklingspolitiken är en oskiljaktig del av Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Det är starka skrivningar som finns i den utvecklingspolitiska redogörelsen för de kommande valperioderna.
Det är en viktig redogörelse. Finlands utvecklingspolitik bygger på internationella överenskommelser, men i högsta grad också på en finländsk värdegrund. Utrikespolitiken utgår från de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstaten, inklusive likabehandling, jämställdhet, yttrandefrihet och ett fritt civilt samhälle. Covid 19 har haft ödesdigra effekter på många utsatta länders situation och tillgången till vaccin är även en rättvisefråga.
Centralt för den finländska biståndspolitiken har varit en längre tid och är nu kvinnors och flickors rättigheter. Vi arbetar för att kvinnor och flickor, inklusive personer med funktionsvariationer, själva ska kunna bestämma om sin egen kropp och leva utan att bli offer för våld, utnyttjande eller trakasserier.
Vi stöder flickors och kvinnors utbildning och anständiga arbetsplatser för dem.
Allt det här blir särskilt viktigt att minnas nu, även om det känns som om alla utvecklingsansträngningar skulle ha varit nästan för gäves nu i Afghanistan. I Afghanistan är omkring 30 procent av lärarna idag kvinnor. Civilsamhället är viktigt för att stärka ett lands resiliens, förmågan att stå emot kriser. Medborgarorganisationernas arbete på gräsrotsnivå är oersättligt!
Även om det ser ut som talibanregimen försöker dölja sitt uppsåt, så vet vi att de värderingar som ligger i grunden för talibanregimen kraftigt kränker flickors och kvinnors rättigheter. Omvärlden och Finland kan inte nu efter det snabba maktövertagandet lägga sig till ro. Det är nu de centrala värderingarna i vår utvecklingspolitik ska synas i praktiken.
Vi ska ställa upp för alla dem som vill ha ett Afghanistan som respekterar mänskliga rättigheter. Vi bör i detta krisläge – precis som regeringen har bestämt – höja flyktingkvoten. Vi behöver skapa en humanitär korridor som gör det möjligt för dödshotade afghaner att fly och vi måste fortsätta att kräva att flickors och kvinnors alla rättigheter respekteras.
Liknande svåra utmaningar finns på många håll, inte minst i Jemen och Etiopien. Vi bör därför även hålla fast vid att 85 procent av biståndsmedlen direkt främjar jämställdhet.
Syftet med denna redogörelse är att stärka långsiktigheten i Finlands utvecklingspolitik och utvecklingssamarbete. Det är bra. Men, här vill jag ställa den fråga som vi inte borde blunda för – hur är det med finansieringen av biståndet? Det utskrivna målet är att uppnå nivån 0,7 procent av bruttonationalinkomsten år 2030.
Svenska riksdagsgruppen och SFP har länge efterlyst målmedvetna åtgärder för att uppnå detta mål, men det verkar vara svårt att få till stånd ett genombrott.
Vi anser att det behövs en tydlig vägkarta som höjer biståndet till 0,7 procent av bruttonationalinkomsten. Denna vägkarta med tydliga delmål på 0,55 procent år 2023 och 0,63 procent år 2027 hade ett brett stöd över partigränser i den parlamentariska grupp som har behandlat utvecklingspolitiken. Som ordförande för den vill jag tacka gruppen och de tjänstemän som varit med om att utarbeta vägkartan.
Tyvärr avancerar vi inte i realpolitiken som den parlamentariska gruppen önskar, vilket betyder att Finland riskerar att sacka efter sina mål.
Precis som man har slagit fast klara datum för regeringens sysselsättningspaket och likaså bestämt om tydliga tidtabeller för klimatpolitiken, borde det snart bli dags att slå fast etappmålen för utvecklingssamarbetet.
Finland kan inte här längre räknas in i den nordiska referensgruppen. Ruotsin kehitysrahoituksen BKTL-osuus oli 1,14 procent, Norjan 1,11 procent ja Tanskan 0,73 procent. Vårt civila samhälle behöver få en ännu starkare roll i utvecklingspolitiken. Genom intensivare samarbete mellan staten, den privata sektorn, det civila samhället, högskolorna och forskningsinstituten kan vi – bara vi vill – uppnå målen för en hållbar utvecklingspolitik.
Ärade talman,
Det finns redan ett stort kunnande i det finländska biståndsarbetet. Väsentligt är att vi fokuserar särskilt på kvinnornas och de ungas, samt de fattigaste befolkningsgruppernas ställning. Det är absolut viktigt att hålla fast vid att minst 0,2 procent av biståndet går till de absolut mest sköra och utsatta länderna.
