Skrivelserna i regeringsprogrammet och regeringens redogörelse om jämställdhetspolitiken är ambitiösa och något som kvinnoorganisationerna arbetat länge för. Förväntningarna på Finland är alltså stora, men som vi alla vet, nås jämställdhet inte av sig självt. Jag ser att vi som är aktiva i olika föreningar har en betydande roll för att våra föreningar ska vara starka jämställdhets- och likabehandlingsaktörer. Vi behöver samarbeta, engagera och arbeta systematiskt. En vilja räcker inte, utan vi behöver lyfta fram med konkreta åtgärder vad vi står för. Idrottsverksamheten kan erbjuda ett utrymme av frihet, att tillsammans göra det man gillar, att lämna samhällets eller familjens förväntningar utanför och i bästa fall bara vara sig själv.

Att skapa trygga miljöer kräver långsiktigt och konsekvent arbete, men är desto viktigare för att alla ska känna sig delaktiga och förbinda sig till att främja trygga relationer. Enligt Monaliiku ry möter exempelvis invandrade kvinnor flera utmaningar då de första gången söker sig till idrottsevenemang i sitt nya hemland. Idrottskulturen varierar mycket beroende på land och i Finland tas sällan exempelvis kulturella och religiösa aspekter i hänsyn i allmänna utrymmen. För invandrade kan de sociala aspekterna vara även viktigare - det är ingen skillnad varifrån du kommer, hur du ser ut eller vilken religion du har - i detta sammanhang är det idrotten som förenar

Ingen skall heller behöva utsättas eller vara orolig för sexuella trakasserier inom idrotten, varken de små tjejerna som börjar sina första hobbyer eller hen som målmedvetet tränar under handledning av vuxna. Det är viktigt att tala också om detta – fast det är jobbigt.

Vi behöver bli bättre på att tackla även andra typer av hinder, som tyvärr ofta handlar om onödig byråkrati. Vad händer exempelvis ifall ett barn inte har personsignum, har föreningarna tillräckligt flexibla system för att dessa barn ändå kan delta i verksamheten? Barn med invandrarbakgrund vill och ska förstås inte bli behandlade på ett annorlunda sätt, men kan behöva specialarrangemang för att känna sig välkomna i idrottsvärlden.

Jämställdhets- och likabehandlingsplaner kanske inte är lösningen på alla de utmaningar vi har, men de är konkreta verktyg för att kartlägga läget i den egna organisationen. Var står vi, vad kan vi göra och hur kan vi utvärdera våra framsteg? Skillnaden i individens liv sker på gräsrotsnivå, och då kan just ert aktiva och målmedvetna arbete inom dessa frågor vara det som har skillnad.