Under den senaste veckan har jag följt med de olympiska spelen i Tokyo. Den största av alla idrottsfester i världen. För första gången hålls spelen utan publik p.g.a. den pågående corona-pandemin. Idrottare från världens alla hörn tävlar i över 30 OS-sporter och över 300 grenar. Det i sig är fascinerande.
Jag vet - jag är lite idrottstokig. Kanske just därför tycker jag det är extra skoj att vart fjärde år också följa med sporter som jag annars inte följer så noga. Så jag har kommit på mig själv med att förutom friidrott och fotboll, också titta på bl.a. skateboard, simning, segling, fälttävlan, gymnastik, trap och boxning. Och visst har mycket hänt sedan Finland och Helsingfors fick stå värd för de Olympiska sommarspelen 1952. Spelen har utvecklats och blivit så omfattande, att det inte är många länder och städer i världen som mera mäktar med att arrangera tävlingarna. Det är på sätt och vis synd. Kommer sommarolympiaden i sin nuvarande form att överleva, det är frågan. Att splittra upp spelen på flere länder är säkert inte omöjligt, men inte vore det riktigt samma sak.
Men det har också hänt mycket annat. Då jag som barn började följa med OS, ungefär i samband med München 1972, fanns det två Tv-kanaler att följa. Lasse Viréns fantastiska OS-guld på 10.000 meter har etsat sig i minnet. Han blev den stora OS-hjälten, som föll under loppet, steg upp och sprang förbi alla andra. Vem kan glömma den bilden? Men också radion kom till stor hjälp. I samband med OS i Montreal 1976 lyssnade jag mitt i natten till referatet när Antti Kalliomäki tog OS-silver i stavhopp. Idag kan tävlingarna följas på många sätt också över nätet. Det har underlättat mycket för idrottsfolket runt om i världen.
Men det som framförallt ändrats upplever jag att är idrottarnas situation. Idag är de riktigt stora stjärnorna, mer än stjärnor. De har blivit en form av produkter, som ska leva upp till sponsorers och världens förväntningar. En börda som kan bli för tung att bära. Det har vi fått se även nu i Tokyo, då den fantastiska gymnasten, mångfaldiga världsmästaren i mångkamp och fyrfaldiga OS-guldmedaljören från Rio de Janeiro, Simone Biles, inte längre orkade med all press, utan valde att avstå från att tävla i ett flertal av sina toppgrenar. Jag hoppas det hon gjorde öppnar ögonen på idrottens världssamfund och alla aktörer där runt. Alla idrottare är också mänskor. Mänskor med känslor. Ingen idrottare borde behöva känna att hen ”nedgraderats” till en produkt som ska klara av alla förväntningar och helst överträffa dem med råge, för att sälja ännu bättre.
En sund själ i en sund kropp. Det var målet redan i antikens Grekland då grunden till dagens Olympiska spel lades. I den bästa av världar handlar toppidrott om att få hålla på med något man älskar, att få utvecklas, känna att man lyckas och når sina mål, att trägen träning bär frukt och att man gillar tävlandet.
Om glädjen försvinner - ja då blir det tungt att hålla sig kvar på toppen och att motivera sig att fortsätta.
Bland det finaste med OS tycker jag är ögonblicken då man ser idrottarens glädje över att ha överträffat sina egna förväntningar. Vi har haft många sådana stunder redan. Det är en fröjd att följa den finländska OS-truppen i dessa spel. Många oerhört fina prestationer och mycket äkta idrottsglädje. Förebilder för kommande generationer idrottare, precis som bl.a. Lasse Virén i tiden.
Anna-Maja Henriksson
