Det är stora, viktiga beslut som ska fattas. Inte bara innehållsmässigt utan också principiellt. Utgångsläget för förhandlingarna var utmanande från första början. Då coronakrisen slog till kom man överens om att överskrida budgetramarna. Det var en nödvändighet för att hålla de ekonomiska hjulen i rullning och för att undvika en stor ekonomisk kris på individnivå. Nu då incidensen sjunker och exitstrategin hägrar återstår de svåra frågorna - när och hur ska man återgå till ramarna? Vilken är betydelsen av dessa budgetramar och vilka principer ska man följa?
Då en kris slår till måste hjälp fås snabbt. Regeringen ville undvika hälsokrisens mest akuta ekonomiska följder. Det innebar att snabbt lappa utgifterna som krisen orsakar och få plåster på de värsta såren. Men vi kan inte plåstra om såren hur länge som helst. I något skede måste vi fundera om och se ifall utmaningarna går att vårda på annat sätt. I det långa loppet är det inte hållbart att bara skjuta till pengar som i praktiken innebär att ta mera och mera lån. Ett lån ska betalas tillbaka och det faller på följande generationer, dagens barn, att betala tillbaka.
En av de viktigaste åtgärderna är en förbättrad är sysselsättning. Vi måste få människor i arbete. Vi måste se till att arbete alltid lönar sig och att det inte är krångligt att ta emot ett jobb – om ens för en kortare period. Här krävs både nytänk, bättre handledning och flexiblare utbildningsmöjligheter. Ett stort omfattande paket som är fyllt av ideologiska skiljelinjer.
Ett tredje alternativ är att gå hårt in för att spara pengar. Skära ned på så mycket som möjligt och hålla hårt i varje euro och cent. I den här situationen är inte det heller ett hållbart alternativ. Coronakrisen har drabbat speciellt barn och unga. Den har skapat tryck på olika former av stödtjänster. Vi behöver nu satsningar på dessa coronakonsekvenser för att på lång sikt förebygga marginalisering. Coronaåret har varit en lång period, speciellt ur en ung persons perspektiv men också för dem som tvingats till ensamhet under det senaste året. Satsningar behövs för att skapa framtidstro och välmående.
Det är viktigt att notera att coronakrisen inte är en vanlig ekonomisk kris. Till skillnad från till exempel 90-talets finanskris är det nu frågan om en hälsokris, där staten med medvetna restriktioner begränsat den privata sektorn – för att det ur ett hälsoperspektiv varit nödvändigt. Vårt beteendemönster har oundvikligen förändrats under den här tiden. Restaurangbesöken, utlandsresorna och kulturevenemangen blev inte av. Finländare har i genomsnitt förtjänat mer än de konsumerat det senaste året. Enligt statistikcentralen har hushållens sparkvot inte varit så här hög sedan början av 90-talet. Så fort restriktionerna lättar finns det potential till att konsumera igen. Jag är övertygad om att det är många finländare som längtar efter att få träffa vänner på caféer och restauranger eller besöka bio, teatrar, konserter eller olika idrottsevenemang igen. Förstås har coronakrisen drabbat olika branscher ojämlikt. Inom servicebranschen där man kämpat för att företaget ska överleva finns det inte stora besparingar att använda då restriktionerna lättar.
Vilka konsekvenserna kommer att vara på lång sikt är svåra att spå i det här skede. Hur långtgående trender coronakrisen får delar åsikterna bland professorer och ekonomer. Har konsumenternas beteende förändrats tillfälligt eller på lång sikt?
När det kommer till att fördela våra resurser finns det också skäl till att uppdatera föråldrade strukturer och se över om resurserna kunde användas på ett vettigare sätt. Jag säger inte att det är en lätt fråga att avreglera redan uppnådda förmåner och vedertagen praxis. Men märker man att något inte fungerar måste det vara möjligt att allokera om resurserna – också inom de befintliga budgetramarna. Att öka anslagen och ta mera lån kan inte automatiskt vara den första åtgärden.
