Vissa hävdar att försök gjorts redan i tjugo år. Den allmänna bedömningen är ändå att nuvarande förslag klassas som det tredje försöket. Alla i riksdagen är överens om att en reform behövs. Det är bara att titta på de utmaningar som finns. De är många, de är olika och de är både stora och små. Det mest akuta är kanske att vissa delar av norra och östra Finland har en så gammal befolkning att man inte längre klarar av att upprätthålla sjukvården själva. Då de flesta yngre från orterna flyttat bort till storstäderna är det helt enkelt en för liten del av befolkningen som är i arbetsför ålder. Samtidigt är vårdbehovet större, dock inte enbart för att befolkningen är äldre. Det här gör att nuvarande modell, där kommunerna ansvarar för social- och hälsovård, börjar bli svår att upprätthålla även om det i praktiken redan är så att det är sjukvårdsdistrikten som handhar mycket av vården i praktiken. Skillnaderna mellan sjukvårdsdistrikten är ändå stora trots att grundlagen säger att alla finländare ska behandlas lika.
Nästan ingen i riksdagen är dock överens om hur exakt reformen borde göras. Det är naturligt eftersom en reform, oavsett hur man gör den, kommer ha både vinnare och förlorare. Vissa regioner och vissa grupper kommer få förbättringar, medan andra kommer få försämringar. Ingen kommer få sämre vård, men vissa kommer nog få betala mer på sikt för att den ska kunna upprätthållas trots effektiviseringar. Anledningen till det är att Finlands befolkning blir så pass mycket äldre samtidigt som läkemedel och apparater blir mer avancerade och dyrare. Vi har aldrig kunnat bota och diagnostisera så mycket sjukdomar som vi kan idag. Det är en fantastisk sak, men det kostar mer samtidigt som en procentuellt mindre andel av befolkningen arbetar.
De två tidigare reformförslagen stupade i riksdagen. Regeringen Katainens vårdreform kombinerades med en kommunreform. Kommunreformen fick för mycket motstånd och kom för nära riksdagsvalet. Den rasade ihop då gruppdisciplinen försvann. Regeringen Sipiläs vårdreform var en landskapsreform som kombinerades med en valfrihetsreform. Den reformen rasade i sin tur ihop efter att grundlagsutskottet enhälligt beslutat att reformförslaget hade för stora problem med grundlagen. Då nästa riksdagsval närmade sig tog tiden slut för att hinna reparera lagförslaget.
Med tanke på tidigare reformförslags problem i grundlagsutskottet var mångas förväntningar att också nuvarande förslag skulle stöta på patrull. Så blev det ändå inte. Grundlagsutskottet kom i fredags enhälligt fram till att nuvarande förslag kan förverkligas, om än med lite finjusteringar. Anledningen till det är att nuvarande reformförslag framförallt är en vårdreform och inte är en kommun-, landskaps- eller valfrihetsreform samtidigt. Det gör den juridiskt mycket mindre komplicerad. För det andra så är lagberedningens kvalitet bättre den här gången då man inte stressat lika mycket och man framförallt tagit notis av vad grundlagsutskottet tidigare sagt. Då man från början beaktat grundlagsutskottets tidigare kritik är det naturligt att det blir mindre problem i utskottet på nytt. Av den anledningen finns nu inga juridiska hinder för att genomföra reformen. Nu återstår bara att se om den politiska viljan är tillräcklig för att föra reformen i mål.
