Finlands statliga finanser har gjort underskott de senaste tio åren, vilket ökat statsskulden. Som tur är har den ändå varit på så pass hanterlig nivå att man kunnat stöda ekonomin under pandemin för att upprätthålla offentlig service samt förhindra en konkursvåg. Alla alternativ hade varit sämre och riksdagen har därför varit enig då man gjort åtgärderna. Man måste ändå vara ärlig och konstatera att den växande statsskulden ökat bördan för kommande generationer. Den har också minskat vårt spelutrymme och vår resiliens att klara framtida kriser.

Det är därför nu av ännu större vikt, än före pandemin, att lyckas bryta skuldsättningsspiralen eftersom vi annars i värsta fall i framtiden kan tappa vår självständiga kontroll över finanserna. Våra statsfinanser är nämligen inte lika starka som Danmarks, Sveriges eller Tysklands, som vi ofta jämför oss med. Det är ett problem.

Det finns tre vägar framåt för att balansera de offentliga finanserna. Det första är att öka intäkterna genom att höja skatter och avgifter. Det andra är att skära på utgifterna genom att försämra den offentliga servicen. Jag vill varken skära i välfärden eller höja skatterna. Därför tror jag på den tredje vägen.

Det är att genomföra strukturella reformer som höjer på sysselsättningsgraden samt ökar produktiviteten. Finland behöver helt enkelt få fler finländare att arbeta samt att vi håller oss friska. Här har Finland redan länge legat efter alla övriga nordiska länder, Holland och Tyskland. Skulle hela Finland ha den sysselsättning som Åland eller Österbotten normalt har skulle vi klara av att amortera på statsskulden utan att höja skatter eller försämra välfärden. Eftersom övriga Norden lyckats med det kan det inte vara omöjligt heller för Finland.

Två strukturella reformer som regeringen redan enats om är att avskaffa pensionsslussen samt införa en ny aktiveringsmodell på arbetsmarknaden. De är dock inte tillräckliga för att nå sysselsättningsmålet som dessutom måste höjas för att återbetala all stimulans som gjorts under pandemin.

Här finns stora ideologiska skillnader mellan regeringspartierna. De måste man överbrygga under kommande veckas halvtidsgranskning och genomgång av budgetramen för att skapa de åtgärder som behövs för att sätta Finland på en stabil ekonomisk kurs där vi inte varje år lever över våra tillgångar. Annars kommer väggen förr eller senare komma emot.

Klart man kan skjuta frågorna framför sig ytterligare, men det gör de bara jobbigare. Det är alltid bättre att göra anpassningar före man har kniven mot strupen.

Vid sidan av sysselsättningen kommer frågan vara om och hur man kommer röra själva utgiftsramen i budgeten. Världen är annorlunda idag än den var före pandemin. Samtidigt är utmaningarna som fanns före pandemin helt desamma. Under pandemins våta filt finns privata besparingar som bör innebära att servicesektorn kan komma tillbaka snabbt när vi får pandemin under kontroll. Därför är det viktigt att inte genomföra kostnadsdrivande överstimulerande åtgärder.

Veckans ramria kommer vara den svåraste sedan 90-talet, före ett kommunalval som ökar de politiska riskerna, samt i ett regeringssamarbete som kantats av förtroendetärande läckor. Samtidigt erbjuder ramrian en chans för regeringen att visa handlingskraft som stärker den framåt de kommande två åren, om man lyckas. Resultatet ser vi efter ramrian på onsdag och torsdag den här veckan.