Ju längre coronakrisen lider, dess mera har jag börjat tänka på vilka långvariga konsekvenser den här krisen kan leda till. Vi har under den senaste tiden lärt oss att leva med restriktioner och begränsningar i vårt normala dagliga liv. Begränsningar som säkert ingen av oss ännu i början av året ens trodde att var möjliga.

Jag har börjat tänka på dagsläget utifrån en våg med två vågskålar. I den ena vågskålen sätter jag begränsningarna i form av förbud att besöka äldreboenden, förbud att samlas på allmänna platser i större grupper än tio personer och så vidare samt de liv vi genom dessa åtgärder tror oss kunna rädda. I den andra vågskålen sätter jag människors utsatthet, ökad arbetslöshet, misströstan, ensamhet, ökat familjevåld, ökat mentalt illamående, ekonomiska uppoffringar som samhället hamnar göra för att rädda företag och arbetstillfällen. Det skär i hjärtat varje gång jag tänker på de äldre som inte nu kan ta emot besök av sina barn och barnbarn på serviceboendet. Det skär i hjärtat varje gång en anhörig eller nära vän inte kan få ta ett sista farväl av någon kär.

Den här bilden av vågen vållar mig mycket huvudbry. Vi vill ju rädda liv och vi vill trygga befolkningens hälsa. Att hitta en balans mellan vågskålarna så att vi nu kan lindra restriktionerna och sakta öppna upp samhället på ett kontrollerat sätt, det är det regeringen vill nå. Och det är ingen enkel ekvation. Det finns inget facit. Vi fattar beslut här och nu utifrån den aktuella information som finns att tillgå. Det är beslut i direktsändning det handlar om. Ett viktigt beslut var att öppna upp skolorna från 14 maj i enlighet med hälsovårdsexpertisens rekommendation.

Coronaviruset har inte spridit sig i en sådan takt som de första scenarierna pekade på. Tvärtom. Finland har än så länge klarat sig väl i en internationell jämförelse. Antalet personer som avlidit hos oss på grund av corona är bland de lägsta i världen i förhållande till befolkningsmängd. Vår vårdkapacitet räcker till. Det är bra. I Sverige ser siffrorna annorlunda ut och äldreboendena där har varit speciellt utsatta.

I det här skedet är det onödigt att fråga vem som valt den rätta strategin. Ingen vet. Men det som är fullkomligt klart är att det kommer att finnas oceaner av forskningsstoff då vi kommit över denna kris.

I början av 1990-talet var jag ung jurist och småbarnsmamma. Varje morgon då jag kom till jobbet på banken hade jag en ny skuldsaneringsansökan eller konkursansökan på mitt arbetsbord. Barnbidraget skars ner och dagvårdsavgifterna höjdes. Många barnfamiljer fick det väldigt svårt. Många företagare fick se sina livsverk gå upp i rök. Räntorna sköt i höjden.

Vad lärde vi oss av denna tid av recession? Jo, att vi inte ska spara på barnen. Att det inte är fruktbart med tanke på folkhälsan att ta till svångremmen och skära ner på ett sätt som gör att illamående och utslagning ökar. Det här måste vi hålla i minne också nu då vi snart börjar tala om tiden före och efter coronakrisen.