Till riksdagens talman
I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Ärade talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 428/2019 rd undertecknat av riksdagsledamot Mikko Ollikainen /sv:
Att utbetalningarna av utkomststödet övertogs av FPA medförde en märkbar försämring av situationen. På vilket sätt bedömdes konsekvenserna för likabehandling av edborgarna,
till exempel i fråga om den ekonomiska bakgrunden och sjukdomsbilden, vilka var slutsatserna av konsekvensbedömningarna och på vilket sätt beaktades de i beslutsfattandet inför lagändringen genom vilken utkomststödet överfördes från kommunerna till FPA,
varför jämställs inte institutionsvård av missbrukare med annan kortvarig institutionsvård, varför jämställs inte vård som ges av en av FPA godkänd samarbetspartner med den övriga
social- och hälsovården med avseende på den sociala tryggheten, hur kan målen för institutionsvård av missbrukare uppnås om tillgång till institutionsvård på svenska inte kan garanteras, och på vilket sätt ska det säkerställas att bestämmelserna i lagen om missbrukarvård gällande klientens eget initiativ iakttas i alla kommuner och
inom alla välfärdsområden och att klienterna får vård på sitt modersmål?
Som svar på detta spörsmål anför jag följande:
Innan det grundläggande utkomststödet överfördes till FPA från och med början av 2017 ansvarade kommunen för att ordna missbrukarvården, inklusive att fastställa avgifterna och bevilja utkomststöd för den. Grundprincipen i regeringens proposition om att överföra det grundläggande utkomststödet till FPA var att ändringen av den som verkställer förmånen inte ska påverka innehållet i stödet, och därför ansågs en närmare bedömning av olika klientgruppers situation inte vara
nödvändig. Mycket snart efter överföringen stod det dock klart att kommunerna inte tolkade de lagar som gällde helheten på ett enhetligt sätt. Handläggningen av grundläggande utkomststöd blev enhetligare genom överföringen till FPA och i många kommuner ändrades de tidigare rutinerna.
I juni 2018 meddelade social- och hälsovårdsministeriet i en kommuninfo förtydligande anvisningar om klientavgifter och utkomststödet.
Det är ändamålsenligt att missbrukarvården ordnas som både hälso- och sjukvårdstjänster och socialvårdstjänster. Lagen om missbrukarvård från 1986 innehåller endast få bestämmelser om hur tjänsterna ska ordnas och hur avgifterna för dessa ska hanteras. Enligt lagen ska kommunen sörja för att vården av missbrukare ordnas så att den till sin innebörd och sin omfattning motsvarar behovet i kommunen. Denna bestämmelse tillsammans med bestämmelserna i språklagen och statsandelslagstiftningen förutsätter att kommunerna också ska sörja för missbrukarvård på svenska i den omfattning som det finns behov för det i kommunen. Tjänster på svenska ska ordnas i den omfattning som det behövs inom både öppenvården och institutionsvården.
Enligt social- och hälsoministeriets kommuninfo ska missbrukarvårdstjänsterna arrangeras antingen
som hälsovårds- eller socialvårdstjänster, och inte utifrån missbrukarvårdslagen. Tjänsten ska genomföras som hälsovårdstjänst om klienten har medicinska grunder för att få vård. Tjänster som ges på andra grunder än medicinsk forskning är socialvårdstjänster och kräver ett förvaltningsbeslut.
Om vården på medicinska grunder måste ges på institution ska den avgift som uppbärs motsvara avgiften för normal sjukhusvård. Kommunen ansvarar i alla situationer för att
fastställa och debitera klientavgifter.
Kommunen har rätt att ta ut klientavgifter för social- och hälsovårdstjänster enligt bestämmelserna i klientavgiftslagen och förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården. Avgifterna består dels av enhetstaxor som kommunen fastställer, som är lika stora för alla tjänstens
användare, och dels av avgifter som betalas enligt betalningsförmåga. Det innebär att klientens inkomster och utgifter utreds redan i samband med beräkningen av avgifterna och klientavgiften grundar sig på den individuella ekonomiska situationen. Avgifterna som tas ut för hälsovård är enhetstaxor, med undantag för långvarig institutionsvård. Socialvårdsavgifterna är antingen enhetstaxor
eller betalas enligt betalningsförmåga. Enligt 11 § i klientavgiftslagen ska avgifter för socialvårdstjänster och avgifter för hälsovård som påförts enligt personens betalningsförmåga efterskänkas eller nedsättas i den mån uppbärandet av avgiften äventyrar personens eller familjens
förutsättningar för utkomst eller fullgörande av personens lagstadgade underhållsskyldighet.
Påförda enhetstaxor för hälsovård är hälsovårdsutgifter som vid fastställande av utkomststöd ska beaktas som övriga grundutgifter enligt 7 b § i lagen om utkomststöd. I grundläggande utkomststöd beaktas däremot inte avgifter för socialvårdstjänster. Grundläggande utkomststöd ska fastställas med beaktande av klientavgiften samt personens eller familjens inkomster och utgifter överlag. Andra hänsyn som ska beaktas är i vilken omfattning den tjänst som klienten får hänför sig till utgifter som annars ska tas upp separat i beräkningen. Utkomstödet är till sin natur det
ekonomiska stöd som beviljas sist och därför beaktas klientens alla tillgängliga inkomster och tillgångar vid bedömningen. I vissa praktiska situationer har det på grund av varierande verksamhetsmodeller visat sig vara problematiskt att avgöra vilka klientavgifter som faller under hälso och sjukvård respektive socialvård.
FPA:s uppgift är handlägga ansökningarna om grundläggande utkomststöd och på klientens begäran
hänskjuta ansökan till kommunen om ansökningen innehåller utgifter för vilka kommunen kan bevilja kompletterande eller förebyggande utkomststöd. FPA kan med stöd av lagen om inkomststöd inte bevilja grundläggande utkomststöd för andra klientavgifter än hälso- och sjukvårdsutgifter,
och även i detta fall kan stöd beviljas endast i situationer där klienten har rätt till grundläggande utkomststöd. Allt annat stöd för klientavgifter beviljas av kommunen som antingen
kan nedsätta klientavgifterna eller i kortvariga situationer bevilja kompletterande eller förebyggande utkomststöd.
Social- och hälsovårdsministeriet har noterat att det behövs justeringar i den gällande lagstiftningen.
Regeringen kommer därför att föreslå preciseringar i lagstiftningen om klientavgifter. Dessutom inleds arbetet med att se över lagen om inkomststöd inom kort. Regeringen har också för avsikt att justera lagarna om anordnande av tjänster inom missbrukarvården. Det oaktat bör tolkningarna av den gällande lagstiftningen alltid utgå från den enskilda klientens situation och säkerställa klientens tillgång till de nödvändiga missbrukarvårdstjänsterna oavsett avgifterna.
Helsingfors 15.1.2020
Familje- och omsorgsminister Krista Kiuru
