I riksdagen, som på många andra ställen, innebär hösten budgettider. Förra veckan presenterade regeringen sitt budgetförslag åt riksdagen. Budgeten behandlas för tillfället i utskotten där vi just nu för det mesta hör sakkunniga om den. Budgetbehandlingen pågår hela hösten tills riksdagen slutligen röstar om godkännande i december.
Förra veckan gav EU-domstolen sitt förhandsbesked gällande den stamvårdande vargjakt som genomfördes i Finland åren 2015–2016. Beskedet är mer strikt än vad de flesta av oss förväntade. Planen var att eventuellt återinföra den stamvårdande jakten i och med den nya vargskötselplanen som presenteras om en dryg månad men i och med det färska EU-beslutet måste planerna nu övervägas. EU-beslutet medför nödvändigtvis inget totalförbud mot stamvårdande jakt men skärper kraven avsevärt. Det kommer att krävas mycket starka bevis för att den stamvårdande jakten faktiskt ger effekt och att det inte finns en annan lösning. Först då kan den tillåtas. Beslutet påverkar varken de undantagslov som i nuläget beviljas på grund av skada eller säkerhet eller polisens befogenheter.
Det finns alltid utrymme för tolkning i sådana här beslut men i alla fall verkar det strikt. Som förväntat har domstolens besked inte tagits med glädje emot av alla. Stamvårdande jakt vore en möjlighet att minska på vargkonflikterna och ge de lokala medborgarna som drabbas av vargens närvaro en känsla av att få vara med och bestämma. Samma sak gäller skarven. Tack och lov har regeringen lovat att ta tag i skarvproblemet, det lovade jord- och skogsbruksminister Leppä då jag frågade honom om saken i samband med att riksdagen debatterade jordbruksbudgeten förra veckan.
Jag har med stor oro följt med den senaste tidens diskussion kring köttanvändningens klimatpåverkan, framförallt nötköttskonsumtionens. Jag ser själv med oro på klimatförändringen och tycker att klimatet och hållbarhet är väldigt viktiga frågor som ska stå högt i kurs. Jag har ändå svårt att se att vi med punktinsatser som med att lämna bort rött kött, vars effekter kan ifrågasättas, kan lösa problemet. Vi ska heller inte äventyra den finländska livsmedelsproduktionen och vår självförsörjning. Om vi fasar ut den finländska livsmedelsproduktionen tvingas vi bara importera mat och då utlokaliserar vi också matens miljö- och klimateffekter, och då med stor sannolikhet till områden där matproduktionen redan från tidigare kan vara sårbar eller där miljö- och klimatarbetet inom matproduktionen är obefintligt.
