Då jag gick i högstadiet fick jag min första mobiltelefon. Det mest revolutionerade var inte att man kunde ringa utan en sladd i lurens ena ända, utan att man kunde skicka textmeddelanden. Eftersom varje meddelande kostade pengar var det med stor möda man försökte få in så mycket beskrivande innehåll i varje meddelande som kunde ha maximalt 160 tecken.

Jag har många gånger funderat på hur världen skulle se ut idag om alla skulle ha lika stor omsorg när man formulerar tweets eller inlägg på sociala medier. En tweet fick först bara vara 140 tecken. Nu har den maximala längden dubblerats. Eftertanken, innan publicering av tweets, verkar dock inte ha dubblerats.

Sociala medier såsom Twitter är på ett sätt helt fantastiska. De möjliggör snabb och direkt kommunikation mellan väldigt många människor. Man kan få ta del av saker som annars skulle vara svåra att följa med. För myndigheter möjliggör det att snabbt få ut samhällsinformation. Det ger också möjlighet för politiker och andra samhälleliga aktörer att enkelt informera om sitt arbete samt att göra ställningstaganden.

Sociala medier såsom Twitter är på ett annat sätt helt förfärliga. De förenklar möjligheterna att sprida rykten och direkt felaktiga fakta, också med källa utanför det egna landets gränser. De bidrar till ett hårdare samhällsklimat. Det gör också politiken och samhällsdebatten mer svartvit eftersom debatten sker utan redaktör och moderator, samt att man slipper titta varandra i ögonen.

Jag har förundrats över att rätt många debatter på Twitter, antagligen i hopp om publicitet, ena börjar med en brandfackla eller en tegelsten. På 280 tecken är det i och för sig så klart svårt att ge annat än enkla lösningar på svåra problem. Problemet är att det polariserar debatten på ett olyckligt sätt och snarare uppmuntrar till konfliktsökning än till konfliktlösning. För vem hade för fyra år sedan trott att ledaren för den fria världen på Twitter skulle mobba en 16-årig tjej från Sverige. Vanliga människor häver också ur sig saker som man aldrig skulle säga till någon annan om man såg hen i ögonen. Det här har inget att göra med politisk korrekthet och om vad man får eller inte får säga. Det har att göra med att man ska behandla sina medmänniskor med respekt.

Det är illa att det idag grälas i frågor i debatter på sociala medier som man enkelt hade kunnat lösa om man bara hade suttit ner en stund och tittat varandra i ögonen och låtit sunt förnuft samt rim och reson råda.

Det har alltid varit viktigt att behandla människor med respekt samt på det sättet man själv vill bli behandlad. Jag tror att det är extra viktigt att påminna om det idag. Behovet av att lyssna, vilket inte handlar om att bara vänta på sin egen tur att få tala, är också viktigare än på länge. Här är det viktigt att politiker föregår med gott exempel. Sociala medier är fantastiska, men ibland känns det som om det vore bra om man först tänkte på hur andra kan uppleva det man skriver, innan man publicerar sina inlägg.