Jag misstänker att det är rätt så många som nickar och erkänner att de på ett eller annat sätt varit i kontakt med detta. Skulle situationen varit likadan för 10 år sedan? Skulle lika många ha erkänt det då?
Psykisk ohälsa har länge varit ett stigmatiserat ämne som det inte talats alltför öppet om. Ser vi på dagens statistik är det ändå alltfler som söker sig till psykisk vård. En bidragande orsak till långa vårdköer kan även vara att vi i dagens samhälle är mer medvetna om vårt välmående. Det kan även ses som ett tecken på att ämnet inte är lika tabubelagt som det tidigare varit och att man vågar söka hjälp. Själva problemet kvarstår trots det och något i samhället är fel då så många mår så dåligt. Idag är den främsta orsaken till att unga kvinnor är sjukskrivna från arbetet just psykisk ohälsa. I en situation där vi vill satsa på sysselsättningen är det här definitivt ett problem som behöver tas itu med. Vi måste absolut se över vad som kan göras för att ingripa innan det leder till verkligt allvarligt illamående. Det ska vara så låg tröskel som möjligt att få hjälp då det behövs. Då är det även viktigt att komma ihåg att hjälpen finns tillgänglig för alla, barn och vuxna, på svenska och finska.
Framsteg har gjorts och attitydförändringar sker sakta men säkert men ännu finns det dammiga attityder som florerar. Ännu för några år sedan var skolkuratorns rum beläget långt in i en korridor, lite undangömt och avsides. I dagens läge har det här rummet i många fall flyttat från korridorens ände in mot skolans mittpunkt. Det här är i sig ingen stor praktisk förändring, men ger ett mycket vägande symbolvärde. Tröskeln att diskutera problem, både små och stora, ska vara så låg som möjligt för att i det långa loppet främja psykisk hälsa. Man ska inte behöva gömma sig bakom hörnet för att ta itu med problem som tynger det egna välmående.
Attityden till att medvetet eller omedvetet nonchalera problematiken kring psykisk ohälsa återspeglas i diskussionerna kring placeringen av ett nytt psykiatriskt sjukhus i Åbo. Vill vi modigt lyfta katten på bordet eller ska vi gömma det som känns svårt i hopp om att det försvinner? Vilket bemötande vill man ge invånarna som mår psykiskt dåligt?
Speciellt bland unga är psykisk ohälsa inte längre ett lika tabubelagt ämne som det varit. Många unga talar idag öppet om sin mentala hälsa och är rätt så bra på att be om hjälp. De har en helt annan inställning till psykisk ohälsa medan fördomar kan leva kvar bland de äldre generationerna. I en situation där alltfler unga mår psykiskt dåligt ska ämnet inte stigmatiseras ytterligare. Tvärtom. Främjandet av psykisk hälsa är viktigt och vi behöver förändringar som indikerar att det är okej att öppet tala om problemen. Det här är något som också regeringen tagit fasta vid och i regeringsprogrammet ingår en strategi för mental hälsa. Det är en åtgärd värd att investera i eftersom hela samhället gynnas av välmående individer.
Enligt THL mår var femte finländare psykiskt dåligt i något skede av sitt liv. Var femte. Det innebär att nästan varje familj drabbas. Det här betyder att psykisk ohälsa redan nu finns mitt ibland oss alla. I våra hem, på våra arbetsplatser och i våra skolor. Det har en stor symbolisk skillnad var ett psykiatriskt sjukhus placeras. Då illamåendet redan finns mitt ibland oss, ja då borde väl sjukhuset också göra det.
