I ett par månader har det varit hysteriskt och kaotiskt i riksdagen. Elefanten i rummet har varit landskaps- och vårdreformen, regeringsperiodens prestigeprojekt. En kamp mot klockan har pågått om att få den i mål. Den tilltagande pressen har också gjort att regeringen tagit i anspråk allt fler metoder och knep för att få igenom den till nästan vilket pris som helst.

I Social- och hälsovårdsutskottet gjordes förra veckan en ful kupp för att avsluta sakkunnighöranden, innan de ens hade startat. Kritiken blev ändå så stor att man hamnade backa med resultatet att några dagar igen hade gått.

I fredags blev det klart att man inte skulle hinna i mål. Det var inte oväntat. Redan i ett par veckor har tidtabellen känts övermäktig, i synnerhet då det blev klart att riksdagen också måste få klart landskapsreformens andra del för att hela reformen skulle kunna gå igenom. Från regeringens sida har man tyckt att riksdagen kan ha extra plenum också på lördagar och måndagar samt ha beredskap att sitta ända fram till valdagen om det så skulle behövas. Frågan är om det ändå hade räckt till. Därför dras stöpseln nu ut.

I torsdags hade vi möte i grundlagsutskottet om landskapsreformens andra del. Känslan i rummet var att vi hade kommit till sanningens minut, även om saken inte låg i utskottets egna händer. Vi hade kommit till en punkt där hela reformen låg på intensiven. Utan att vara läkare kunde man konstatera att patienten verkade leva sina sista dygn, om inte sina sista timmar. Ministrarnas miner på torsdag eftermiddag, under frågetimmen, vittnade också om reformens svanesång.

Då jag gick till riksdagen lite före klockan 8 på fredag morgon var det ännu oklart om grundlagsutskottet skulle sammanträda klockan 9. En reservation fanns i kalendern, men ingen föredragningslista hade sänts ut. Mötet avbokades klockan 8.44. Samtidigt sammankallades talmanskonferensen till ett extra möte klockan 10. Kvällen innan hade regeringspartiernas grupper samlats. Det var uppenbart att man nu hade instruerat riksdagens talman att föreslå till talmanskonferensen att avsluta riksdagens arbete med vårdreformen.

Lite överraskande var ändå att statsrådet klockan 9.38 meddelade att regeringen kommer lämna in sin avskedsansökan. Presidenten accepterade den klockan 10 och regeringen fortsätter nu som expeditionsministär. Det betyder att regeringen kommer sköta de dagliga ärendena, men inte göra några nya politiska förslag eller driva politiska förslag framåt. Det kommer regeringen som tillträder efter valet i stället få göra.

Att upplösa regeringen kan låta dramatiskt, och det är det ju också. Men ur statsminister Juha Sipiläs perspektiv var det så klart det mest naturliga att göra. Han sa från början att han skulle avgå om det inte blev resultat. Då regeringens flaggskeppsprojekt nu gick på grund skulle alla ha frågat när han tänker avgå, om han inte hade gjort det direkt själv. På så vis kunde han visa att han tar ansvar för misslyckandet med förhoppningen att det ska vända de sjunkande opinionssiffrorna. Det är således ett taktiskt politiskt drag.