Till skillnad från hur jag tänker idag om presidentens roll, kunde jag tycka då att presidentämbetet kunde förpassas till närmast symboliska uppgifter. Idag är de internationella relationerna så komplexa, att en aktiv roll betjänas av att kunna erbjuda en sittande presidents goda tjänster för internationell diplomati, utöver två tidigare prominenta presidenter som vi just nu råkar ha.
De första EU-åren jobbade vi målmedvetet för ett EU som hade handlingsförmåga både för att utveckla ett gemensamt välmående Europa och för en starkare internationell roll, i konflikthantering och som drivkraft för att lösa globala utmaningar. Fortfarande vill jag tro på denna vision.
I detta brytningsskede har vi tillfälle att skapa ett betydligt starkare och mer ansvarsfullt och solidariskt EU. Vi behöver en gemensam EU-riktning när det gäller att försvara värderingar som värnar om människovärdet och våra friheter, likaväl som vi behöver bygga förutsättningar för en hållbar och stark ekonomi som ger EU legitimitet och känns viktig för alla EU-medborgare. Friheten och marknaden behöver gemensamma regler för att inte lämna spelet öppet för hänsynslöshet utan ansvar, när det gäller miljö, social trygghet eller jämlikhet och kvinnors ställning. Detta ansvar kan inte heller ta slut vid våra gränser – även företag som verkar globalt måste verka under ett ansvar. Det är glädjande att en betydande grupp finländska företag har ställt sig i spetsen för att även hos oss såsom i Frankrike, med lagstiftning säkerställa att alla företag beaktar de mänskliga rättigheterna.
Men det är inte bara den internationella handeln som behöver regler. Som riksdagsledamöter bör vi obönhörligt passa på att de enskilda besluten inte nöter av vårt eget rättssamhälle eller leder till att det nordiska guldet – tilliten till myndigheterna och det rättvisa samhällsbygget – inte smälter samman. Jag oroar mig för att de liberala politikerna inte har varit tillräckligt starka för att hindra de otaliga små åtgärder i lagstiftningen som sammantaget inskränkt på utsatta gruppers rättskydd eller att de inte lyckats få gehör för en skavande resursbrist i t.ex. domstolarnas verksamhet och i lagberedningen. Jag oroar mig för att det alltför lätt skapas starka opinioner över partigränser, som berättigar inskränkningar i grundläggande friheter och rättskydd eller att grundlagen i brådskande ordning, som bara borde kunna ske av tvingande behov enligt grundlagsutskottet – låt vara att det skedde med så kallade goda avsikter – kan luckras upp, utan den breda samhällsdebatt som ändringar i grundlagsskyddet hittills har ansetts förutsätta.
För mig stämmer fortfarande att trygghet och säkerhet bäst skapas genom tillit och delaktighet i vårt samhälle, inte genom hot och kontroll. De mänskliga rättigheterna är värda att lyftas fram i politikens centrum igen. Det vinner vi alla på
