Liknande brottsmisstankar har rapporterats också på annat håll. Att kränka en människas integritet är aldrig acceptabelt, allra minst om offret är ett barn. Riksdagen fick redan på hösten regeringspropositioner, som syftar till att uppdatera lagstiftningen och straffskalan om sexualbrott till en nivå, som möjligast väl skyddar allas sexuella integritet.
Sexualbrott mot vuxna och även barn är dessvärre ingen ny företeelse i vårt land. Ett sexualbrott – eller vilket brott som helst – är lika förkastligt oberoende av gärningsmannens etniska bakgrund, modersmål eller kön. Ändå kan man inte värja sig för intrycket att tonarten i debatten ligger på förhöjd nivå eftersom de misstänkta har utländsk bakgrund.
Man kan heller inte blunda för att detta passar vissa politiska rörelser ganska bra. Riksdagsvalet närmar sig. Då kan frestelsen bli stor att för egen politiska vinning kapitalisera händelser, som i grunden är tragedier, men som just därför framkallar starka emotioner, som på valdagen söker politisk adress.
Aktiva megafoner hittar vi också bland kvällspressens kolumnister, vilka så gärna ser att invandringen, ett tema som bjuder på polarisering och därmed saftiga rubriker, blir en valfråga. Men ingenting ”blir” en valfråga av sig själv. Den blir en sådan bara om man aktivt gör den till en sådan.
Gränsen mellan vilka åtgärder som låter sig vidtas inom ramen för det organiserade politiska och juridiska systemet och vilka som, utan realpolitiska förutsättningar, ändå tutas ut bara för att lugna det politiska fältet borde vara tydlig. Nu vet vi ändå att så inte är fallet. Då regeringen säger att man nu – efter alla dessa ratificerade år – börjar se över tolkningsmöjligheterna av internationella flykting- och andra avtal börjar det lukta polskt eller ungerskt parlament över det hela.
Att både Samlingspartiet och Centern tydligen lade sig platta för enprocentspartiet de Blåa, som hotat med regeringsutmarsch om det inte blir hårdare nypor, är ofattbart. Samtidigt är det konsumentupplysning så här inför valet. Jag skulle inte vilja vara den tjänsteman på UM som å den finländska regeringens vägnar ringer Genève, New York och Bryssel för att reda ut om det finns några kryphål i avtalsregimerna som vi missat? Kanske man ändå kan kasta ut dömda utlänningar även till länder där de riskerar mista livet?
Även andra frågor inställer sig. Hur är det då med infödda finländare, som begår samma typ av vidriga sexualbrott? Skall också de utvisas? Vart? Hur går det med deras medborgarskap? Eller är det, Gud förbjude, så, att vår avsky mot sexualbrott är graderad beroende på den misstänktas hudfärg?
Samtidigt kan man inte bortse från utländska medborgares överrepresentation då det gäller sexualbrott. Det kan delvis bero på att benägenheten att anmäla sexualbrott är större om förövaren är utlänning. Ändå lyder frågan vad som gått snett då det gäller förövarnas syn på människovärdet och dess okränkbarhet, eller kvinnosynen? Såklart kränker det också vår rättsuppfattning att flyktingar, som sökt och fått skydd här, svarar med att begå oförsvarliga brott. Vilken björntjänst gör de inte sig själva och sina oskyldiga landsmän, som många av oss så gärna vill stöda och försvara!
Helt klart är att integrationen av invandrare har misslyckats i Finland, vilket riksdagens revisionsutskott också påpekade i tisdags. Det är ett politiskt val att underresursera Migri och domstolarna så, att flyktingar – ofta unga människor i bästa ålder – tvingas hänga åratal i ekorrhjulet och i förläggningar och vänta på att få sin sak prövad. Att få sin ansökan om uppehållstillstånd behandlad borde enligt revisionsutskottet ta högst två månader. Idag kan det ta över ett år.
Om frustrationen slutligen leder till våld och brott är detta naturligtvis på inget sätt acceptabelt. Men säg den som skulle må bra av detta väntande i ovisshet? Ett politiskt val är det också att låta även högt utbildade flyktingar slå dank istället för att låta dem arbeta och göra rätt för sig från första dagen i vårt land. Även lågt utbildade vill jobba. Istället anser vi oss ha råd med den helt vrickade behovsprövningen av utländsk arbetskraft, där TE-byrån vet bättre än företagaren vilket slags kompetens och arbetskraft företaget behöver. Att avskaffa behovsprövningen möter naturligtvis motstånd från sannfinländarna och de Blåa, men även från SDP och FFC.
Diskussionen om sexualbrott, speciellt mot barn, om straffskalorna och principerna för upphävande av medborgarskap går nu vidare i riksdagen. Om detta är alla riksdagspartier överens. Det är ändå viktigt att minnas att själva sexualbrotten är problemet – som varken förminskas eller förstoras av förövarens etniska bakgrund.
Vi har tyvärr under åren sett otaliga nyheter om grova sexualbrott, pedofilicirklar, incestfall, utnyttjande av barn i religiösa kretsar för att inte tala om familjevåld – utan att regeringen eller riksdagsgrupperna sammankallats till krismöte. Därför inställer sig osökt den kanske lite ofina frågan: Hade man hållit dessa krismöten om de misstänka i Uleåborg hett Pekka, Jukka, Ahti, Simo, Kari, Juha och Reijo? Hade man hållit dem om inte riksdagsvalet står för dörren?
