En av de frågor som kräver snabba lösningar är frågan om tillgången till utbildad arbetskraft. Kunskap föråldras i aldrig förr skådad takt och behovet av flexibel vidareutbildning är uppenbart. Yrken försvinner, nya uppstår och arbetsuppgifternas innehåll förändras hela tiden.
Det livslånga lärandet är verklighet och de beslut som fattas angående arbetsmarknaden och utbildningen måste stöda och uppmuntra till livslångt lärande. Senaste årens fokus på en småbarnspedagogik av hög kvalitet möjliggör också att vi i ett tidigare skede kan upptäcka och åtgärda problem hos barn.
Förhållandet mellan yrkesskolor, högskolor och studeranden förvandlas i framtiden till ett livslångt förhållande. Efter avlagd examen måste man flexibelt kunna återkomma för att skaffa sig den kunskap man behöver. Eftersom det handlar om vuxna människor som är i arbetslivet ska studierna utformas på ett smidigt sätt som samtidigt möjliggör arbete eller företagande.
Den yrkesskolreform som nu förverkligas i våra yrkesskolor utgår från att det ska vara möjligt att i framtiden flexibelt inhämta ny kunskap man behöver i arbetslivet. För vuxna i arbetslivet kan ny behövlig kunskap eller kompetens vara viktigare än en hel examen.
Samma strävan återkommer inom högskolesektorns reformer som nu är aktuella. Vilka parter som deltar i finansieringen av yrkesskolor och högskolesektorn kommer att vara nästa periods stora fråga.
En ambitiös familjeledighetsreform skulle stöda jämställdheten på arbetsmarknaden och höja sysselsättningsgraden. Reformen av socialskyddet måste kunna trygga att det i alla situationer lönar sig att arbeta eller vara företagare. Idag förekommer situationer där du inte kan ta emot kortare jobb eftersom du förlorar för mycket av sociala förmåner.
Den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen borde också mera än fallet är idag sporra till att skaffa sig kunskap och kompetens för att kunna byta bransch ifall det behövs. Det ska vara möjligt att studera med bibehållen förmån.
Det behövs även mångsidiga åtgärder för att stärka välmående i arbetslivet. De årliga kostnaderna för illamåendet och sjukfrånvaron är alltför höga.
Mycket återstår alltså att göra för att höja sysselsättningsgraden till samma nivå som övriga nordiska länder.
