På onsdag kommer riksdagen att rösta om regeringen Sipiläs förtroende. Förtroendeomröstningar är ganska vanliga i riksdagen. Ofta kommer mätningen i form av interpellationer, där oppositionen kräver hela regeringens avgång via en särskild misstroendeprocedur. Ibland kopplas misstroendeklämmar också till budgeten eller till ett lagförslag.
Onsdagens förtroendeomröstning är lite annorlunda eftersom det är statsministern själv som tagit initiativ till att mäta regeringens förtroende. Det är inte helt vanligt att regeringen själv går till riksdagen och ber riksdagen rösta om ens förtroende då det ju i alla omröstningar finns en, åtminstone teoretisk, chans att regeringen faller.
Statsministern meddelade i torsdags att han inkommande tisdag kommer ge en upplysning till riksdagen gällande arbetsmarknadspolitiken. Efter upplysningen kommer riksdagen att på onsdag rösta om regeringens förtroende. Statsministern besökte också svenska riksdagsgruppen för att berätta om upplägget. Eftersom olika ministrar uttalat sig lite olika finns ännu oklarheter kring vad riksdagen sist och slutligen ska ta ställning till. Det klarnar senast på tisdag då regeringen ger den färdiga upplysningen till riksdagen.
Läget på arbetsmarknaden är i allra högsta grad oroligt. Regeringen och vissa arbetsmarknadsorganisationer har ägnat sig åt skuggboxning. Regeringen har föreslagit att det ska bli lättare att säga upp arbetstagare i mindre företag. Först talade man om att gränsen för det skulle gå vid 20 anställda, samma gräns som idag finns för kravet om samarbetsförhandlingar. Regeringen har sedan sagt att gränsen ska vara 10 anställda. Flera fackliga organisationer säger blankt nej. Transportfacket AKT har också i debatten yppat det ödesmättade ordet generalstrejk ifall regeringen ens avger lagförslaget.
Eftersom det inte finns ett färdigt lagförslag ännu är det rätt svårt att ta ställning i sakfrågan. Det är allmänt känt att många mindre företag idag säger att anställningsskyddet är så starkt att de låter bli att anställa på grund av riskerna. Med en så hög arbetslöshet som vi har i Finland, och en budgetekonomi som är på minus, är det i hela samhällets intresse att de som behöver mer personal också anställer. Det är således rimligt att man diskuterar saken, även om det så klart inte heller får betyda att det inte ska finnas ett anställningsskydd.
Nu har retoriken och prestigen i frågan skruvats upp så mycket att det inte längre finns någon som helst rim och reson i debatten. Trots att förslaget inte ens finns i riksdagen ska riksdagen rösta om förtroende och det hotas med generalstrejk! Frågan har fått alldeles för stora proportioner och sätter fingret på några av våra största problem i arbetsmarknadspolitiken: Brist på förtroende mellan arbetsmarknadsparterna, brist på dialog och en allt för testosteronfylld machokultur hos nästan samtliga parters ledningar. Bara att jämföra med de andra nordiska länderna eller Tyskland.
En strejkvåg skulle i detta läge vara förödande för vårt land och riskera att fort slå mot de som har de sämst. Eftersom statsekonomin är så skral behöver vi all tillväxt vi kan uppbringa för att inte nya nedskärningsbehov ska uppkomma. Det torde således vara i allas intresse att hålla fred på arbetsmarknaden, men också kunna modernisera den. Nu är det dock viktigast att alla parter sansar och lugnar sig.
